***
I december fyllde jag 47 år. Av min fru fick jag en hotellnatt och av mina barn nya träningskläder. Livet självt gav mig förklimakteriet – en gåva innehållande självtvivel, plötsligt uppblossande vrede och en trötthet jag aldrig känt förr. Och även fast jag anat tecken redan innan och alltid vetat vad som komma skall så blev jag… förvånad. Och lite sorgsen. För jag har ju varit ung så länge. Nu kan jag inte längre förneka att jag är på väg in i fas två: inte gammal men inte heller ung.
Givetvis gör internets algoritmer allt för att hjälpa mig. Här finns tusen kosttillskott som ska göra mig till den jag en gång var, dyra men tydligen livsomvälvande. Här finns checklistor på de tusen vanligaste klimakteriesymptomen – visste du förresten att torra öron är ett av dem – och tips på hur många kilo kollagen du måste injicera för att bromsa åldrandet. För även om du blir gammal så ska det helst inte synas. Såklart. Nån jävla måtta får det ju vara!
Och så kosten, ät sånt som främjar och stöttar kroppens östrogenproduktion. Gröna blad, grekisk yoghurt och tonvis med protein. Men INTE socker. Aldrig socker. Eller alkohol. Och så ska du styrketräna för att motverka benskörhet. Minst tre gånger i veckan. Och inte stressa men ändå se till att gå dina 10 000 steg om dagen.
Det har aldrig varit lätt att vara kvinna. Det är mycket du ska vara och leva upp till, saker du bara vet, sånt som ingen någonsin behövt säga till dig. Du bara vet det, har socialiserats till det. Men jag har levt i villfarelsen att när du passerar en viss ålder, när ditt marknadsvärde sjunker, så blir du fri. Då får du bara vara människa, kanske för första gången i ditt liv.
Men fy fan vad fel jag hade. Missförstå mig rätt nu, att vi börjat prata om klimakteriet är bra, att vården ålagts att ta kvinnors problem på allvar och erbjuda behandling är bra, att vi börjar förstå att även kvinnor över 50 har något att erbjuda är bra. Mindre bra är de outtalade krav som följer och som bara är en förlängning av de krav vi alltid haft hängandes över oss.
Men att omfamna klimakteriet och se det som en möjlighet – nej, där går min gräns. Jag vill snarare höra att det är okej att vegetera, att må som en kratta ibland, att helt skita i personlig utveckling och nya gränsdragningar. Jag vill vila!
För med den ökade synligheten följer inte bara en miljardindustri som vill slå mynt av den här övergången. Som svampar ur jorden poppar också kraven upp i form av mer eller mindre insatta coacher och experter som, säkert i alla välmening, uppmanar oss att omfamna den här perioden och göra den till livets ”andra vår” och en möjlighet till personlig utveckling.
Allt det här får mig att undra när fan vi ska få vara i fred?
Eftersom jag var ung på 1990-talet är jag allt en duktig flicka ska vara. Jag tränar, jag äter bra och har till och med köpt ett av de där kosttillskotten. Och allt det där får mig att må bättre. Men att omfamna klimakteriet och se det som en möjlighet – nej, där går min gräns. Jag vill snarare höra att det är okej att vegetera, att må som en kratta ibland, att helt skita i personlig utveckling och nya gränsdragningar. Jag vill vila! Jag vill vara ifred! Jag vill äntligen få släppa taget om den duktiga flickan, få bli en vresig oresonlig kärring.
Ge mig hellre en tid på hälsocentralen. Jag har väntat i två månader nu med bara algoritmerna och coacherna som sällskap.
Kanske kan vi till och med få bli lite fula. Och arga. Och i det utrymmet få lugnet att lägga om kursen, sörja den förlorade ungdomen för att resa oss igen på andra sidan den förtorkade livmodern.
En dag är jag och alla i min situation på andra sidan klimakteriet. Då kan vi börja snacka om att ta livet till en ny nivå, kanske kan vi till och med se fram emot en ”andra vår”.
Men under åren innan dess kan vi väl få vara ifred? Och faktiskt få lov att kräva ett visst mått av överseende från världen och våra medmänniskor. Få slippa en del av alla de krav som ställs på oss. Kanske kan vi till och med få bli lite fula. Och arga. Och i det utrymmet få lugnet att lägga om kursen, sörja den förlorade ungdomen för att resa oss igen på andra sidan den förtorkade livmodern.
Är det verkligen för mycket begärt?
