Annons
Annons
"Trots att jag på is rör mig som en existentiell kris med mössa, finns det ett område förknippat med norrlänningen där jag är orubblig: Palten", skriver Per Strömbro. Foto: Jonatan Stålhös / Susanne Sigården

Per Strömbro: Jag är en dålig norrlänning (och förmodligen en dålig människa)

KRÖNIKA Per Strömbro om hur förmågan att bära en besvikelse definierar kulturell tillhörighet även om du suger på allt annat som gör en riktig norrlänning.

Annons MOBILE TOP

***

Jag har med tiden insett att jag är en dålig norrlänning. Det här hade varit lättare att acceptera om jag åtminstone varit en framstående något annat – en briljant kosmopolit, en sofistikerad världsmedborgare, kanske en person som kan uttala ”gnocchi” utan att be om ursäkt. Men nej. Jag är bara en undermålig norrlänning med svag bålstyrka och dålig balans på is.

En riktig norrlänning kör skoter. Jag kör helst bil. Med sätesvärme. Och väg. Men det är ett faktum – skotern är inte ett fordon, det är en förlängning av själen. Jag är rädd för skotrar. Jag litar inte på något som låter som en aggressiv hårtork och samtidigt kan ta mig över en frusen sjö i 90 kilometer i timmen. Skotrar verkar konstruerade för människor som anser att minus trettio är ”krispigt”. Jag anser att minus trettio är en aktiv fientlighet från universum.

Trots att jag på is rör mig som en existentiell kris med mössa, finns det ett område förknippat med norrlänningen där jag är orubblig: Palten.

Sedan är det renköttet. Jag har förstått att man förväntas se det som en andlig upplevelse. Som om varje tugga innehåller fjällets, skogens och tundrans visdom. Själv sitter jag mest och undrar om jag borde ha beställt kyckling. Jag känner skuld när jag tänker så. Inte för renens skull – för Norrlands skull. Jag sviker liksom en geografi.

Annons

Och skridskor. Låt oss tala om skridskor. När andra människor ställer sig på is och omedelbart börjar röra sig horisontellt med värdighet, förvandlas jag till en vertikal kris. Jag kliver ut på isen och känner att evolutionen gjort ett misstag. Jag håller i sargen som om den vore den sista fasta punkten i världen.

För att inte tala om surströmming. Jag har försökt förstå den. Jag har närmat mig burken med samma respekt som man närmar sig en sovande björn – långsamt och med en plan för reträtt. Men det går inte. Jag vet att det är kultur. Jag vet att det är tradition. Jag vill vara generös mot traditioner. Men jag vet också att om en maträtt kräver att man öppnar den utomhus och helst i motvind, då är det inte så mycket mat som det är en varning. Jag är säker på att surströmming är utsökt. För någon. Möjligen människor utan luktsinne. Eller med mycket starka åsikter.

Och ändå. Trots att jag inte kör skoter. Trots att jag inte dyrkar renkött. Trots att jag på is rör mig som en existentiell kris med mössa, finns det ett område förknippat med norrlänningen där jag är orubblig: Palten.

Annons

Jag är, och jag säger detta utan stolthet, en palt-puritan. Palten ska serveras med smör. Rårörda lingon. Mjölk. Detta är inte preferenser. Det är kosmisk ordning. När min dotter – mitt eget kött och blod, genetiskt besläktad men moraliskt osäker – valde att dricka vatten till palten och hälla lönnsirap över den… upplevde jag något som närmast kan beskrivas som existentiell kollaps.

Vatten. Till palt. Lönnsirap är för pannkakor, för Kanada, för människor med ett okomplicerat förhållande till socker. Det är inte för palt. Att hälla sirap på palt är som att spela ukulele på en begravning. Optimistiskt. Fel.

Vatten. Till palt. Lönnsirap är för pannkakor, för Kanada, för människor med ett okomplicerat förhållande till socker. Det är inte för palt.

Jag övervägde inte att ta avstånd från henne permanent. Jag är inte irrationell. Jag är bara djupt, passivt besviken på ett sätt som kommer leva kvar i små kommentarer under resten av hennes uppväxt. Antagligen längre än så också.

Annons

Det är då jag förstår att jag trots allt kanske är norrlänning. Jag kan inte köra skoter.
Jag dyrkar inte renkött. Jag kan inte stå på skridskor utan strukturellt stöd. Men jag kan bära en tyst, lågintensiv besvikelse i årtionden. Och om det inte är kulturell tillhörighet, så vet jag inte vad som är det.

Per Strömbro

Artikeln är en del av Megafonen 25/2 – 2026. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons