***
Hur är det möjligt att vi styr världen? Alltså allvarligt.
Tanken slår mig på en offentlig toalett för ”herrar”. En sån där som redan i planritningen verkar ha getts en generös marginal för mänskliga felbedömningar. Porslinet är inte direkt snålt tilltaget. Tvärtom. Det är som om någon arkitekt, med blicken fast förankrad i verkligheten, tänkt: “Vi tar i lite extra här, för säkerhets skull.”
Och ändå.
Vi får alltså mer i lön. Fler förtroendefulla uppdrag. Vi sitter på styrelsemöten, leder nationer, förvaltar miljardbudgetar. I vissa fall får vi tillgång till kärnvapenkoder.
Men vi lyckas inte pricka rätt i en toalettstol.
Inte ens när målet är stort, stillastående och placerat på bekvämt avstånd.
Och okej – alla kan missa. Livet är fullt av små felsteg. Men här tar det inte slut. För ingenting händer sedan. Ingen reflex att städa upp, ingen känsla av att detta ändå är ett gemensamt utrymme där andra människor också existerar. Det är som om missen i sig också innebär ansvarsbefrielse.
Nu kanske man inte ska generalisera. Men efter snart ett halvt sekel på den här planeten har min blåsa, med imponerande regelbundenhet, tvingat mig att genomföra tillräckligt många fältstudier för att våga ana ett mönster.
Vi sitter på styrelsemöten, leder nationer, förvaltar miljardbudgetar. I vissa fall får vi tillgång till kärnvapenkoder. Men vi lyckas inte pricka rätt i en toalettstol.
Eller är det något annat? Något djupare, mer primitivt. En rest från ett tidigare kapitel i evolutionen. En instinkt att bokstavligt talat pinka in sitt revir. “Här var jag.” Ett slags biologisk signatur.
I så fall kan jag meddela att det råder fullt krig där ute. En tyst konflikt, utkämpad i kaklade rum, där frontlinjerna är både blöta och svårdefinierade.
Det är så väldigt märkligt.
Särskilt när man betänker att urologer världen över, så vitt jag vet, är rörande överens: sittkissande är det i särklass vettigaste – inte minst ur ett prostataperspektiv. Det är också lugnare, mer effektivt, och – vågar man säga – mer civiliserat.
Ändå står vi där. Som om balansakten i sig vore en principsak. Som om det fanns något heroiskt i att chansa. Eller kanske det ibland beror på att vi som grupp generellt har lite för bråttom till nästa viktiga uppdrag för att låta blåsan tömmas klart?
Är lösningen större toaletter? Ännu generösare innermått? Eller är det, och nu säger jag detta med viss försiktighet, möjligt att problemet inte sitter i porslinet?
Och då infinner sig den obekväma frågan: om vi inte klarar detta, denna i sammanhanget ganska okomplicerade uppgift – vad säger det om allt det andra vi gör? Alla beslut, alla maktpositioner, alla de där rummen där konsekvenserna är något större än en fuktig golvfläck.
Är lösningen större toaletter? Ännu generösare innermått? Eller är det, och nu säger jag detta med viss försiktighet, möjligt att problemet inte sitter i porslinet?
Kanske handlar det om något så banalt som ansvar. Att faktiskt sikta. Och, om det går snett, ta fram lite papper och göra det man borde ha gjort från början.
Det vore om inte annat en början.
PS. När vi ändå är inne på vanor. En tredjedel av männen tvättar händerna färre än tre gånger per dag. Jag bara säger det.
Per Strömbro
