Annons
Annons
För arbetet som humanitär hjälparbetare och sjukvårdare i Ukraina tilldelades Kevin två utmärkelser av den ukrainska regeringen. Den ena, Will and Unity-medaljen, är den högsta utmärkelsen en utlänning kan få. “Det tog på något vis bort lite av skulden över att jag inte kunde göra ännu mer”, säger Kevin. Foto: Magnus Lindkvist

Han har varit vid fronten – vittnar om mänskliga lidandet: ”Jag vill att människor ska förstå, på riktigt”

REPORTAGE Under de inledande månaderna av kriget i Ukraina befann sig Kevin Stenberg från Jörn mitt i händelsernas centrum. För Megafonen berättar han om varför han åkte, vad han upplevt – och varför västvärldens stöd till Ukraina är avgörande för Europas framtid. “Vi får inte titta bort”, säger han.

Annons MOBILE TOP

Det hade kunnat vara en helt vanlig aprildag i den lilla staden Butja i norra Ukraina. En dag med barn på väg hem från skolan, småprat mellan grannar på gatan och vänner som umgås på den lokala restaurangen. Men sedan en tid är ingenting som vanligt.

Längs en övergiven gata kommer istället en hund lufsande – med en avsliten människoarm i munnen. På en tvärgata ligger lik som nyss var levande människor, dödade mitt i steget. Det är en spöklik tystnad, som om tillvaron själv tappat talförmågan. En bedövande lukt av lik och död, av människor som nyss fanns och levde.

Jag såg inte en enda orörd byggnad men desto fler hundar som åt av de lik som låg kvar på gatorna.

Den som återger scenen ovan är Kevin Stenberg, 29 år från Jörn. Under de första månaderna av kriget arbetade han som frivillig sjukvårdare och humanitär hjälparbetare i Ukraina, ofta vid fronten, mitt i brinnande krig.
Minnet från Butja är ett av hans starkaste.

– Det var två dagar efter att ryssarna lämnat staden. Jag såg inte en enda orörd byggnad men desto fler hundar som åt av de lik som låg kvar på gatorna, föräldralösa barn utan någonstans att ta vägen, människor med den där tomma, döda blicken som ett trauma ger, berättar Kevin och blickar ut över Skellefteälven.

Kevin bär med sig många starka minnen från sin tid i Ukraina. Ett av de starkaste är då han befann sig vid gränsen mellan Ukraina och Polen och såg alla de människor som försökte fly kriget. “Människor flydde som de gick och stod. Jag såg människor som köade vid gränsen i nattlinne eller arbetskläder. Som bara gav sig av. Då förstår man vad krig gör med människor”, säger han. Foto: Magnus Lindkvist

***

Redan innan kriget, under hösten och vintern 2021, var Kevin nere i Donbassregionen som humanitär hjälparbetare. Under den tiden formade han en personlig relation till både landet Ukraina och de människor han mötte. När så Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 visste Kevin direkt vad han ville göra.

– Jag kände instinktivt att det här lika gärna hade kunnat hända oss, den insikten var avgörande för mitt beslut att åka tillbaka till Ukraina. Att bidra när värden som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet står på spel kändes enormt viktigt och självklart. Vi är inte isolerade från det som händer i resten av Europa och världen, det gäller att komma ihåg det, säger Kevin.

Annons

Ett par dagar efter Rysslands invasion kontaktade Kevin den ukrainska ambassaden i Stockholm. Han fick uppmaningen att kontakta ett Whatsapp-nummer och kom på så sätt i kontakt med en svensk kompanichef. Inom några dagar hade Kevin en flygbiljett, ett datum för avresan och inbokade träffar på plats i Ukraina.

– Tanken var att jag skulle strida militärt men så smällde det i Javoriv där de internationella soldaterna tränades. Då blåstes allt av. Men eftersom biljetten var bokad och jag hade fått tjänstledigt så åkte jag ändå. Jag tänkte att det ändå skulle finnas mycket att hjälpa till med.

Långt förhör

Och det fanns det givetvis. Kevin åkte till Polen och byn Jaroslav vid gränsen till Ukraina. Därifrån fortsatte färden till ukrainska Lviv där Kevin fick vara med om ett förhör av den ukrainska säkerhetspolisen. Ett förhör som kunde vara hämtat ur valfri spionfilm.

– I sex timmar förhördes jag av tre säkerhetspoliser. En skrek och levde om, en satt hela tiden axel mot axel mot mig utan att säga något och den tredje spelade rollen som den schyssta polisen. Det var såklart rätt jobbigt men samtidigt förstod jag att de nog måste göra så för att avslöja eventuella utländska infiltratörer. Mot slutet blev vi alla vänner, säger Kevin och skrattar lite.

Butja, Charkiv, Donbass – under sin tid i Ukraina såg Kevin otaliga exempel på den förstörelse som följer i spåren av artillerield, raketer och kryssningsmissiler. Foto: Privat

Efter förhöret skjutsades Kevin, mitt i natten och trots utegångsförbud till en flyktingförläggning där han övernattade, fortfarande utan att veta vad som skulle hända eller vad han skulle jobba med.

– På flyktingförläggningen träffade jag kanadensiska sjukvårdare som tipsade mig om att kontakta den civila hjälporganisationen Pirigov First Volunteer Mobile Hospital. Det gjorde jag och fick av dem uppmaningen att ta mig till ett torg i Kiev där jag möttes av två göteborgare och en stockholmare. Sen började jag jobba.

***

När jag träffar Kevin nere vid älvsbrinken i centrala Skellefteå vilar ett stålgrått molntäcke över stan. Trots en bakåtvänd keps som, enligt någon som snart fyller 45 år, signalerar ungdom känns Kevin äldre än sina 29 år. Det kan vara den fasta, orädda blicken. Nyanserna och närvaron.

Människan är egentligen inte konstruerad för krig, det är min erfarenhet.

Antagligen är allt detta en produkt av erfarenheter som inte så många svenska 20-plussare har. Kevin är militärt utbildad vid K4 i Arvidsjaur, har jobbat som deltidsbrandman i Boliden och varit ambulansförare i England under tre år.
Han har med andra ord stor erfarenhet av krisarbete – och nu även ett krig.

– Människan är egentligen inte konstruerad för krig, det är min erfarenhet. Men när det händer och när det finns ett tydligt rätt och fel, då måste vi agera, säger han.

Kevin berättar om sina upplevelser för Megafonens reporter Caroline Thorén. Foto: Magnus Lindkvist

Att han har familj var inget som fick Kevin att stanna hemma från farorna i Ukraina, tvärtom var det en bidragande anledning till att åka.

– Jag har en liten dotter och det är ett skäl till att det känns så viktigt att stå upp för frihet och mänskliga rättigheter. Samtidigt är min dotter och min sambo skälet till att jag inte kommer att åka tillbaka till Ukraina. När människor är beroende av en får man tänka till en gång extra, säger Kevin.

***

Butja ligger 25 kilometer nordväst om Kiev. Bilder tagna innan februari 2022 visar en prydlig stad med gröna parker, rätt lik vilken svensk mellanstor stad som helst. Idag är staden känd för den så kallade Butjamassakern där Ryssland anklagas för folkmord och krigsbrott. Bara dagar efter att ryssarna lämnat Butja spreds bilder på döda civila i världsmedierna. Bakbundna civila som skjutits i huvudet, i munnen, i knäna och sedan lämnats på gatorna eller slängts i massgravar tillsammans med döda djur och soldater.

Det låter kanske konstigt men i stunden är man helt bedövad. Det är som att se en film.

Det var den här verkligheten som mötte Kevin när han började jobba. Och hunden med den avslitna armen i munnen var den första syn som mötte honom när han åkte in i Butja.

– Det låter kanske konstigt men i stunden är man helt bedövad. Det är som att se en film. Du gör ditt jobb, det är det viktigaste, men du känner inte så mycket där och då.

En av Kevins bilder från Ukraina. Foto: Privat

Det kan upplevas som väl magstarkt att ingående beskriva det som Kevin såg i Butja och på andra ställen i Ukraina. Men för Kevin är det viktigt att beskriva det som det var, i all sin omänskliga vidrighet. För krig är inte nålar på en karta. Krig är inte militära experter som uttalar sig på bästa sändningstid eller högstämda slagord.

Ångest och hunger

Krig är smuts och blod. Krig är splittrade familjer och döda vänner, barn och livskamrater. Krig är ångest och hunger. Krig är ovisshet och rå dödsskräck, väntan och malande monotoni.

– Jag är orolig för utvecklingen jag ser i Sverige och världen. Vi vet att viljan att stötta Ukraina ekonomiskt minskar i takt med att kriget blir en del av vår vardag. Vi oroar oss för höga räntor och elpriser och tänker att bara kriget slutar, oavsett hur, så får vi det bättre. Men Ukrainas framtid är också vår. Putin nöjer sig inte med Ukraina. Stoppar vi honom inte nu står flera länder på tur och det kommer att drabba oss också, säger Kevin.

***

Bankande ljud hörs från en källare i ett lägenhetshus i Butja. Ett par grannar vågar sig ner i byggnaden. Bakom källardörren sitter den 75-åriga grannkvinnan de alla känner men inte sett till på flera dagar. Med uttryckslös röst och tomma ögon berättar hon. Om hur en grupp soldater trängde sig in i hennes och hennes mans lägenhet. Hur de förstörde allt de kom åt, hur de halshögg hennes hund och dödade hennes man. Hur de alla våldtog henne innan de låste in henne i källaren.

– På frågan om hon ville åka därifrån svarade hon: ”vart ska jag ta vägen? Jag har bott här hela mitt liv.” Hennes historia är en bland många liknande, det är nästan svårt att ta in, säger Kevin.

Annons

När Kevin och hans grupp mötte den 75-åriga kvinnan hängde liklukten fortfarande tung över Butja. Ukrainska styrkor hade nyligen öppnat den slarvigt grävda massgrav som senare skulle omskrivas i världens medier. Hela staden var utan el och vatten, mat, mediciner och drivmedel. Kevin och hans kollegor gav kvinnan det hon behövde från hjälpcentret men skildes från henne med känslan av att hon behövt så mycket mer.

– Alla förnödenheter, precis allt, var vi tvungna att köra från hjälpcentret till Butja. De hade ingenting i staden. Vi fick också köra saker till hjälpcentret för att hålla det välfyllt. Krig handlar mycket om brist, brist på alla de saker vi tar för givet i vår vardag.

***

Kevin tillsammans med Charkivs polischef och två andra volontärer. En stund senare slog en av det ryska anfallets 13 kryssningsmissiler ner, bara 90 meter bort. Totalt 50 personer dog i anfallet. Foto: Privat
Som sjukvårdare utsattes Kevin och hans kollegor för direkt beskjutning vid två tillfällen. Ena gången sattes ambulansen ur spel men lyckligtvis klarade sig alla som färdades i ambulansen med lättare skador. Foto: Privat
En liten flicka i Donbass som skadats i armen av granatsplitter. Som sjukvårdare vid fronten vårdade Kevin främst soldater. Men eftersom moderna krig bedrivs där människor bor så skonas egentligen ingen. Inte ens barn. Foto: Privat

***

Efter stålbadet i Butja började Kevin arbeta som ambulanssjukvårdare i Charkiv, Ukrainas näst största stad i nordvästra Ukraina. Han fick gå en kurs i hur man förbinder splitterskador, de absolut vanligaste skadorna i kriget. Med sig till intervjun har Kevin två bitar bombsplitter i aluminium och gjutjärn. De ser harmlösa ut men Kevin berättar att ett centimeterstort splitter kan slita av kroppsdelar och riva upp stora hål i en mjuk människokropp.

– För oss ambulanssjukvårdare handlade jobbet om att stabilisera de skadade under transporten till fältsjukhuset. Så länge skadorna sitter i extremiteterna går det ganska bra att stabilisera personen genom att snöra av kroppsdelen så att blödningen stannar av. Tack och lov var det få som dog under transporterna, säger Kevin.

Även ett litet granatsplitter i aluminium eller gjutjärn kan slita kroppsdelar av en människa. Just splitterskador hörde till de vanligaste skadorna som Kevin behandlade. “Om splittret skadat ett ben eller en arm gick de oftast att stabilisera. Det är värre med splitter som rivit upp hål i själva kroppen”, berättar Kevin. Foto: Magnus Lindkvist
Foto: Magnus Lindkvist

Kevin och hans team var stationerade i Charkiv och körde ambulansen i skytteltrafik till och från fronten några mil utanför staden. Vid pågående strider blev det sällan längre pauser mellan utryckningarna men under perioder av stiltje i krigandet hjälpte Kevin och de andra sjukvårdarna till med andra praktiska uppgifter – något som ofta kunde vara minst lika dramatiskt som att vårda skadade vid fronten.

– Ett exempel är när vi hjälpte polisen i Charkiv att flytta stationen från ett ställe till ett annat och en kryssningsrobot slog ner bara ett hundratal meter bort, säger Kevin och fortsätter berätta.

Nära att bli träffad

En äldre man rastar sin hund i de centrala delarna av Charkiv. I keps och blå skjorta, kopplet virat runt handen. Ett ljud som av ett plan under inflygning bryter plötsligt tystnaden, kommer närmare, ökar i styrka. Sedan en kort sekund av tystnad följt av ett rent klingande ljud, som en hammare mot ett städ. Och så avgrundsvrålet när kryssningsroboten, 9 meter lång, slår ner och krossar alla befintliga fönsterrutor inom en radie av 150 meter. Mannen med hunden tittar upp innan han fortsätter sin promenad. Kriget som vana, som vardag.

– Roboten slog ner 90 meter bort, bakom en stor och skyddande byggnad – något som gissningsvis räddade livet på både oss och mannen med hunden, fortsätter Kevin.

Vid ett av de ryska anfallen mot Charkiv slog 13 kryssningsmissiler ner i de centrala delarna av staden. Kevin befann sig 90 meter från den plats där en av de 9 meter långa missilerna slog ner. Han och hans kollegor klarade sig oskadda tack vare den större byggnad som befann sig mellan dem och nedslagsplatsen.

Totalt slog 13 kryssningsrobotar ner den här dagen. Enligt Charkivs polischef dog sammanlagt 50 personer i attacken.

***

Den naturliga följdfrågan när man träffar någon som befunnit sig i den här typen av extrema situationer, med döden på axeln dygnet runt, är hur upplevelserna hanteras, både på kort och lång sikt. Kevin säger att han har haft tur, att han varken lidit av mardrömmar eller flashbacks.

– Visst har jag många otroligt smärtsamma minnen av människor vars liv slagits i spillror, men den tyngsta känslan för mig har varit skulden, att jag inte är där och hjälper till, säger Kevin.

Annons

Några spridda regnstänk prickar bänken där vi sitter, en man tänder en cigarett precis bakom oss. Han har stått inom hörhåll ett tag. Kanske har han fångats av Kevins historia och vill höra den till slut.

– När kriget förlorar nyhetens behag blir det också lättare för desinformation att sprida sig. Formuleringen “det här är inte vårt krig” i ett Facebookinlägg kan få fäste och sprida sig i vänkretsar och på arbetsplatser. Det märktes tydligt i somras när jag var i Bulgarien som visserligen är ett litet land men där just det narrativet vuxit sig starkt. Och sviktar det folkliga stödet följer snart politiken efter, säger Kevin.

Kevin har precis inlett sin utbildning till polis. Som militärt utbildad vid K4 och med erfarenhet som ambulansförare i England och sjukvårdare vid fronten i Ukraina känns det naturligt för honom att välja ett yrke med fokus på att göra skillnad. Foto: Magnus Lindkvist

I Ukraina kom människor ofta fram och bad Kevin berätta om vad han sett när han kom hem till Sverige igen.

– Jag vill att människor ska förstå, på riktigt, vilket mänskligt lidande som pågår just nu i Europa. Och att det i förlängningen handlar om våra egna demokratiska, mänskliga rättigheter och vår frihet. Vi får inte titta bort.

Artikeln är en del av Megafonen 13/9 – 2023. Läs hela tidningen här »

Annons
Annons
Annons
Annons