***
– Om du får välja en superkraft, vilken tar du?, frågar ett barn som bor i mitt hus.
– Då väljer jag superkraften som är alla krafter, svarar jag utan att tveka. Jag har fått frågan förr och vet att barnet egentligen inte är intresserad av att höra min superkraftsdröm utan mest vill berätta om sin som antagligen vuxit fram under många långtråkiga lektioner. Spoiler alert: Det är kraften att kunna frysa tiden.
– Man får inte välja alla krafter!, protesterar barnet.
– Okej. Snålt. Men då väljer jag alla krafter utom en. Vilken som än är sämst att ha, har jag inte.
– Du får bara välja EN, säger barnet med illa dold frustration. Så jag ger mig och tar något random som att ha röntgenblick eller någonting.
– Vet du vad jag skulle ta?
– Ja, du skulle fry …
– Jag skulle frysa tiden, säger barnet med stor förutsägbarhet och maler upprymt på om att det är den ultimata kraften eftersom det då skulle stå en fritt att, tja, få världen att stå still och lattja runt i den som man vill. Perfekt när verkligheten känns för påtaglig och seg och dumma vuxna har gett en begränsad skärmtid.
Jag skulle frysa tiden, säger barnet med stor förutsägbarhet och maler upprymt på om att det är den ultimata kraften.
– Men tiden är ju en illusion – dessutom tänker du för småskaligt, invänder jag i regel och möts av en blick som liksom definierar syntax error. Men idag ids jag inte. Jag har redan använt min övernaturligt goda förmåga att totalt zona ut och minns nu tillbaka till min egen barndom. Den bestod till stora delar av att lukta fil och att fantisera kring hur mycket bättre livet skulle vara om jag bara fick kombinera följande superkrafter:
- Flyga.
- Vara osynlig.
- Kunna trolla fram obegränsade mängder pengar (åtminstone tillräckligt för att köpa två kilo godis på Ica i Jävre). Möjligtvis hade laserblick också varit behändigt att ta till ibland för att förgöra mina fiender – nästan uteslutande killar i årskursen ovanför (alltså på riktigt – de hade någon form av störning. Plus Rambo-knivar, som jag minns det.).
Jag sträcker mig efter en Gott & Blandat-påse och tar en näve. Som vanligt är förhållandet mellan goda gröna och röda gelégodisar kontra äckellakritsen och de där vedervärdiga som smakar apelsin helt ur balans. Merparten hamnar i påsen igen, jag ger dem till barnen sen – inte för att de tycker om dem heller, mer för att det får mig att framstå som omtänksam. Om jag vore kung skulle alla apelsingodisar förbjudas. JA! DÄR HAR JAG DET! Min superkraft skulle vara att förvandla allt äckligt till smarrigt, dåligt till bra, ont till gott! Briljant ju. Och vilket partytrick sen.
Och när allting smakade bra för mig skulle jag använda mina förbättrande krafter till att få alla de där energikrävande människorna – i det fördolda eller helt öppna – att bli extra intressanta för myggsvärmar och eventuellt pirayor.
Inga fler bottensatser, jobbkaffet skulle bli någonting man såg fram emot, presentkorgar med julsmaker skulle befrias från julsmaker (tro mig – ingen vill ha dem) och ingen skulle längre känna till ordet leverkorv. Jag skulle inte nödvändigtvis göra vatten till vin – det känns gjort – men allt vin skulle upplevas som något väldigt dyrt och elegant från Tillfälligt sortiment.
Och när allting smakade bra för mig skulle jag använda mina förbättrande krafter till att få alla de där energikrävande människorna – i det fördolda eller helt öppna – att bli extra intressanta för myggsvärmar och eventuellt pirayor. Jag utgår från att trollen redan är på flugornas radar.
Sen skulle jag vila. Det ligger ett hårt arbete bakom att vara en superhjälte. Nästan lika mycket som att vara en god förälder och föredömlig vuxen.
– Barn! Jag har sparat Gott & Blandat åt er!
Per Strömbro
