***
Ponera att du föll i koma för tio år sedan och vaknade upp idag. Efter den där första orienteringen – “ja, du lever” – skulle de gångna åren summeras. Någonstans runt “Och så blev Trump vald igen och är på god väg att invadera Grönland” skulle du, av ren självbevarelsedrift, lägga dig ner, dra täcket över huvudet och försöka somna om i ett decennium till.
För oss som genomlider tiden i realtid blir plågan mer utdragen. Dag efter dag gör på tok för mäktiga män (i huvudsak) med alldeles för klent samvete världen objektivt sett sämre. Med någon slags kollektiv narcissism på steroider i kombination med total avsaknad av värdighet tillåts de att utan stopp härja och fabricera bäst de vill, för att de kan. De är en skam för mänskligheten och historien kommer att döma dem hårt. Om det finns någon kvar som skriver den, alltså.
Men det finns ett undantag från den här apatin. Ett enda område där förundran fortfarande drabbar mig: Smaker.
Inget förvånar mig längre. Jag läser rubrikerna, känner hur axlarna rycker av sig själva, som om kroppen redan lärt sig koreografin: “Jaha, då hände det också.” Jag är övertygad om att himlen kan falla ner när som helst. Det skulle nog göra mig lätt paff, men antagligen inte mer än så.
Men det finns ett undantag från den här apatin. Ett enda område där förundran fortfarande drabbar mig: Smaker. Det är sant. Den enda gång jag får något som liknar upprymda känslor nuförtiden är när jag sitter på en restaurang och serveras något så sinnrikt balanserat, så löjligt gott, att jag vill fria till rätten.
Vem vet, kanske är det vinet, men det har hänt att jag fällt en tår av första tuggan. Flera gånger, om jag ska vara ärlig. Slarvsyltan i Stockholm, vegansk 5-rätters i Michelin-klass i Köpenhamn, Cornelias semlor här hemma i Skellefteå … De gjorde mig alla mjuk som skirat smör. Apropå smör, det är ofta huvudpersonen bakom allt gott, men även mitt växande BMI.
Och när jag sitter där, med tårar i ögonen, flott rinnande genom skägget och skjortan förstörd för all framtid, kan jag plötsligt se världen som färgsprakande och möjlig igen.
I takt med att världen förfaller fylls mitt kök av köksmaskiner med namn som låter som bisarra Marvel-karaktärer: sous vide, slow cooker, airfryer nummer två eftersom den första “bara” rymmer fyra kycklinglår. Algoritmerna har sedan länge begripit vartåt det barkar och matar mig med recept, kockar, fermenteringskulturer och videor där folk viskar om deg. Jag lyder. Och vaknar varje natt och scrollar. Somnar om. Gör det igen. Sen kommer skammen.
Som vän är jag tveksam till om jag längre håller måttet. Jag pratar bara om mat: vad jag åt, vad jag planerar att äta, vad jag skulle kunna äta om jag fick tag på en specifik japansk soja som förmodligen är lika dyr som silver. När någon entusiastiskt börjar prata om ekonomi, hockey eller geopolitik nickar jag, ler och har exakt noll koll på vad som sägs. Jag är långt borta. Ofta i en fantasi om blomkål som överöses med kärlek (läs smör).
För att upprätthålla illusionen av mänsklig närvaro slänger jag in standardsvar som “där ser man”, “så kan det gå”, “ur led är tiden” innan jag diskret kan styra samtalet tillbaka dit det hör hemma: det magiska som uppstår när surkål möter korv.
Och när jag sitter där, med tårar i ögonen, flott rinnande genom skägget och skjortan förstörd för all framtid, kan jag plötsligt se världen som färgsprakande och möjlig igen. Som om en särskilt god taco är tillräcklig för att påminna mig om varför man över huvud taget kliver upp på morgonen.
Som om en särskilt god taco är tillräcklig för att påminna mig om varför man över huvud taget kliver upp på morgonen.
Världen är full av monster. Men den ÄR inte ett monster. Vi kan välja. Och jag misstänker starkt att en ugnsbakad morot med citronkräm gör oss till bättre människor – snällare, generösare, mindre sugna på att invadera länder.
Motbevisa mig gärna. Men kom inte tomhänt. Bring snacks.
