Annons
Cecilia Edström. Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.

Cecilia Edström: ”Hur mycket av människors identitet sitter i prylarna?”

KRÖNIKA Cecilia Edström om hur identitetsbärande saker som kläder och mobiler kan bli ett hinder i klimatarbetet: ”Vem är jag utan grejerna?”

Annons

***

Känner ni av den? Klimatångesten? Känner ni hur det kliar lite på insidan av skinnet när ni tänker på framtiden och hur det ska bli? Helt ärligt har jag inte känt av det speciellt mycket förrän nu. Det är lätt att slå ifrån sig och peka på politiska beslut och de val stora företag gör. Och visst, politikerna och näringslivet har väldigt stor makt i frågan, å andra sidan lever, i alla fall vi i Sverige, i en demokrati så genom röstsedeln kan vi faktiskt påverka.

Men låt oss just nu fokusera på individen. Vem vågar se sig själv i spegeln, och vad avslöjar den bilden? Vilken klimatpåverkan ger ens livsstil upphov till egentligen? Klimatkalkylatorn på Världsnaturfonden ger inte hela sanningen men är ett sätt att ta tempen på sig själv och hur stora växtgasutsläpp man orsakar. Man svarar på frågor om boende, resande, matvanor och shopping – sen kommer domen.

Vem vågar se sig själv i spegeln, och vad avslöjar den bilden?

Jag testade kalkylatorn innan pandemin och levde då som om vi hade runt åtta jordklot, inte alls i linje med klimatmålen. Ganska genant. Men det var då.

Annons

Med högt huvud gick jag in på sajten idag igen och förväntade mig en rätt drastisk minskning av mina egna utsläpp, kanske till och med ner mot ettan, att jag lever som om vi hade ett jordklot. Jag menar, det är trots allt pandemi med allt vad det innebär i strypt konsumtion och rörelse. Jag köper dessutom nästan uteslutande second hand just nu, har visserligen en dieselbil men kör ytterst lite, flyger inte alls och har inte speciellt mycket matsvinn. Så kom summeringen.

”Du lever som om vi hade 3,4 jordklot.

Dina utsläpp i ton CO2e/år: 8,69.”

Huvudet sjönk ner till ursprungsläget, och jag insåg ännu en gång hur mycket som måste förändras. Och det måste gå snabbt. Målet för 2030 är nämligen att varje person ska släppa ut i genomsnitt 4 ton CO2e/år*, alltså lite mer än hälften av mina utsläpp under en pandemi, då jag minskat på i princip allt.

Huvudet sjönk ner till ursprungsläget, och jag insåg ännu en gång hur mycket som måste förändras.

Utan att veta tror jag många funderar mycket på att dra ner konsumtionen rejält, inte köra lika mycket bil, minska eller helt sluta flyga, tänka igenom sina kläd- och inredningsinköp mer, och en massa andra åtgärder för att dämpa den negativa klimatpåverkan.

Annons

En reflektion är att rädslan är stor, inte över att man inte klarar sig lika bra trots minskad konsumtion, utan rädsla för att förlora delar av sin identitet. Identitet är för mig något människan i ganska hög grad kan påverka och många gånger handlar det i grunden om konsumtion – vilket märke vi har på kläderna, vilken öl vi dricker, köksinredning vi satsar på, mobil vi pratar i eller bil vi kör till exempel. Det här kan bli ett stort hinder när individer ska gå över till att leva hållbart.

Vem är jag utan alla dessa identitetsbärande saker? Och hur kommer jag att må utan dem, blir jag halv? Kanske har jag bytt ut mina gardiner mot nya och trendiga varje år för att marknaden signalerat att de är omoderna och inte för att de blekts eller gått sönder. Helt plötsligt ska de nu hänga uppe 10-15 år och bara plockas ner för att tvättas.

Finns det de som på allvar börjar må dåligt av blotta tanken? Jag tror nog det.

Vem är jag utan alla dessa identitetsbärande saker?

Och mår man dåligt av ett par gardiner så finns det antagligen massor av andra förändringar man är rädd för konsekvenserna av, antingen för att självbilden, andras bild av en, eller båda bilderna förändras.

  • Sluta resa utomlands? Men barnen då? De kommer ju att ”halka efter”. Alla andra reser ju, våra barn kommer att sakna viktiga perspektiv när de blir äldre.
  • Köpa ny mobiltelefon först när den gamla går sönder? Men jag är ju alltid den som haft det senaste på marknaden. Ska jag helt plötsligt ha den äldsta mobilen, vem blir jag då?
  • Fortsätta använda mina korta jeans trots att superlånga är på ingång? Jag är ju en early adopter i allt som har med mode att göra. Alla hyllar alltid mina klädval. Men nu? Hur blir det nu?

Några, och kanske lite överdrivna exempel, men i smyg är det nog någon som känner igen sig.

Annons

Jag känner definitivt av, kanske inte dessa, men vissa rädslor. Och nu är jag ännu mer rädd eftersom jag har publicerat den här texten.

Även om jag inte lovat att jag ska göra det ena eller andra för att planeten ska slippa IVA-vård, utan egentligen bara vill lyfta tankar, så känner jag pressen att göra mer. Med all rätt så klart. Det här är allvarligt och vi har inte tid att vänta. Personligen är det kanske just det här som behövs, att något eller någon puttar en över kanten. Kan det till och med vara så att det är först när vi ger konsumtionen mindre utrymme som vi känner oss mer fria, även om det kan vara en jobbig startsträcka?

Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.

Följ Cecilia på Twitter »
Läs fler krönikor av Cecilia här »

*Källa: Världsnaturfonden

Artikeln är en del av Megafonen nr 4 – 2021. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons