Annons
Cecilia Edström, marknadschef på skellefteföretag och extraknäckande frilansskribent på Megafonen.

Cecilia Edström om vad som avgör klubbval för barn: ”Många olika perspektiv som påverkar”

KRÖNIKA Cecilia Edström om olika saker att ta i beaktande vid val av idrott och klubb: ”Många olika perspektiv som påverkar”.

Annons

Hur kommer barnidrotten att se ut framöver? Hur tänker föräldrar när de ska välja idrott, klubb eller kommersiellt alternativ tillsammans med sina barn? Vad är viktigt och mindre viktigt? Eller väljer man enbart utifrån vad barnen tycker är roligt och vad kompisarna väljer?

Kanske gör jag det svårare än vad det är men som jag ser det skulle man kunna utgå ifrån några olika kriterier. Vissa klurigare än andra, och några helt omöjliga att kombinera. Många ”å ena sidan, å andra sidan” blir det, men vi kör!

Deltagaravgift/kostnad för utrustning

Har vi ens råd, kan t.ex. en småbarnsfamilj eller nyanlända fråga sig. Ett färskt exempel på vad det kan kosta för en tioåring att spela hockey är 1 600 kronor per år och fotboll 1 050 kr. Utöver själva deltagaravgiften så ska barnen under året ofta sälja olika saker för att jobba ihop ytterligare pengar till föreningen, det kan handla om kakor, godis, toapapper eller kanske rabatthäften. Vissa grejer enklare att kränga än andra. Det kan sluta med att föräldrarna själva får köpa de överblivna häftena, vilket ju blir som en dold extraavgift på deltagaravgiften.

Annons

Utrustningen är ytterligare en kostnad – vissa idrotter är givetvis dyrare än andra.

Sen är det ju även intressant att titta på var pengarna tar vägen, går de till det egna laget? Till barn- och unga, eller får junior- eller A-lag en del av kakan? Det här är ju ganska tätt sammankopplat med något vi kommer till nu – klubbens ambition.

Klubbens ambition

Vad vill den här klubben, egentligen? Här finns det definitivt många olika svar. Är det att hela tiden satsa på att varje enskilt lag sportsligt ska bli så bra som möjligt och avancera i seriesystemet/vinna serien? Är tanken redan från det att barn börjar i klubben att de i framtiden ska gå hela trappan och sluta i A-laget? Finns det en indirekt tanke om att de pengar och den tid barnet/barnens föräldrar lägger som insats i unga år ska betalas tillbaka när de kämpat sig hela vägen upp? Men om man inte når toppen?

Eller är klubbens ambition att varje lag i föreningen just den här isolerade säsongen ska ha så roligt som möjligt och att man till största delen jobbar ihop pengar kortsiktigt. Kanske är det viktigaste att barnen får ses och lira lite (läs: organiserad spontanidrott), vilket inte alls bör ställa samma krav på avgifter.

Annons

En parentes! Det ploppar lite nu och då upp kommersiella aktörer som satsar på barnidrott där några av dem handlar om att betala en summa och lämna barnen utan krav på motprestation från föräldrarna. Ett av företagen är Be Sporty. Grundaren Martina Engdegård, började fundera på att starta företaget då hennes son gick med i en gymnastikförening och visade sig vara väldigt duktig. ”Men ganska tidigt skulle han upp en nivå. Och då lyftes han ur gruppen där han hade sin trygghet och det blev inte rätt för honom. Det finns en tendens att föreningar tidigt försöker hitta en spjutspets, att man hela tiden söker efter dem som kan vandra uppåt i seriesystemet”, säger hon (DN 200817).

Barnets/föräldrarnas ambition

Bryr man sig mest om att barnet har kul eller att den blir proffs? Vilken träningsfilosofi tror man på vad gäller respektive mål?

Klubbens värdegrund

Hur uttalad är den? Men framförallt, hur efterlevs den? Vilka värderingar är viktiga för föräldrar idag och hur tungt väger det i valet av klubb? Kan man tumma på t.ex. en viss typ av kultur för att man vet att ens barn får den mest kompetenta tränaren i en specifik klubb?

Ideellt arbete

En ensamstående mamma eller pappa med två/tre barn. Då säger det sig själv att mängden ideellt arbete väger tungt i valet av idrott/klubb.

Annons

Träningstider

Vilken tid tränar lagen? Och hur passar det ihop med det övriga livet? Är träningen satt tidig eftermiddag så finns det inte en sportslig chans för vissa föräldrar att hjälpa sina barn att komma iväg till träningen, medan de som kan flexa helt obehindrat inte ser något hinder.

Det var några av mina reflektioner och det känns intressant att rangordna kriterierna utifrån sig själv och sin situation. Någon direkt slutsats är det svårt att dra förutom att det finns många olika perspektiv och mycket som påverkar vilka val man gör – inte bara om barnet vill bli proffs eller ej.


Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.

Följ Cecilia på Twitter »
Läs fler krönikor av Cecilia här »

Artikeln är en del av Megafonen nr 8 – 2020. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons