Men allt började egentligen en halv dag tidigare, klockan tjugo över sex samma morgon. Ulf Boström, som efter pensionen från jobbet på Alimak lagt mycket tid på fågelskådning och naturfotografering, möter mig utanför sin bostad i Skellefteå. Med pulka, skidor och övrig nödvändig utrustning i skuffen på Ulfs bil kör vi genom en stad som långsamt vaknar i vintermörkret.
40 minuter senare anländer vi till den plats där Ulf har sitt gömsle, den lilla koja precis i kanten av en myr där han tillbringat många timmar med att fotografera fåglar men betydligt fler med att vänta. För väntan är en väsentlig del av tillvaron för en naturfotograf, oavsett om man är professionell eller som Ulf, en duktig amatör.
Jag bär dem som outsägliga dyrbara minnen i mitt hjärta.
– Det finns en spänning i att vänta, att inte veta om det blir något. Samtidigt kopplar man av, dricker kaffe och pratar lite. Fotograferingen och naturupplevelsen utgör halva nöjet var och blir en helhet tillsammans. Här skiftar du din uppmärksamhet från dig själv till omgivningen, till det som finns runtomkring dig. Det gör gott mot stress, oro och de vardagliga kraven, säger Ulf och citerar Skelleftefödda biskopen Martin Lönnebo:
– De mest överväldigande mysteriösa upplevelser och gudomlig närvaro, som jag haft och känt, har ägt rum i naturen. Jag bär dem som outsägliga dyrbara minnen i mitt hjärta.
Smarta varelser
Vi parkerar bilen i en skogsglänta, ganska nära landsvägen. Som alltid förvånas jag över hur mörkt mörkret faktiskt är, när man lämnat våra ljusförorenade städer. Men Ulf är utrustad. Han räcker mig en pannlampa innan han börjar lasta ur bilen och berättar med låg röst att det redan nu, någon kilometer från gömslet, gäller att hålla ner röstvolymen. Fåglar är smarta djur och uppfattar ljud och rörelser betydligt bättre än vi människor.
Efter en par hundra meters promenad in i skogen blir det nödvändigt att spänna på sig skidorna för att nå den sista biten fram till gömslet. Med min undermåliga åkteknik får jag kämpa för att hänga med Ulf och jag tänker att har jag bara hälften av hans spänst när jag är 80 år så kommer jag att vara tacksam, så tacksam.
Vi anländer till gömslet som tjuvar om natten. Smyger av oss skidorna och ställer dem och pulkan bredvid gömslets dörr, allt för att minimera spåren efter oss. Ulf tänder värmaren och fäller upp fönsterluckan så att vi får god sikt över myren. Sedan börjar väntan på ljuset, på det än så länge osynliga livet därute.
– Fotografering har varit ett stort intresse sedan jag var liten och min första kamera fick jag redan 1956. Att fota fåglar började jag med när jag närmade mig pensionen och idag har jag en utrustning som är bättre anpassad för att fota just fåglar och djur, säger Ulf.
Fotobok till barnbarnen
Under åren har Ulf primärt fotat fåglar runt om i Skellefteå kommun, såväl hemma på tomten i centrala Skellefteå som vid kända fågelplatser som Bjuröklubb och Kalvträsk. Bildarkivet i datorn har växt och för något år sedan satte Ulf samman en del av sina bilder till en 200-sidig bok “Möten i naturen”.
– Jag gjorde den med tanke på barnbarnen som bor i Stockholm och Göteborg, för att kanske väcka ett intresse och samtidigt göra nåt av alla bilderna som annars bara ligger i datorn. Det var ingen stor upplaga men många har varit intresserade så vi får se om det blir några fler exemplar framöver, säger Ulf.
När klockan närmar sig halv nio bryter det första ljudet den kompakta tystnaden i skogen. Jag är förberedd. Ulf har berättat att korpen är den första fågel som signalerar att dagen har börjat. Den första korpen får strax sällskap av fler och i takt med att det ljusnar ansluter talgoxar, talltitor, domherrar, gråspett och en större hackspett. Strax efter klockan nio är det full huggning utanför gömslet där småfåglarna smågnabbas och tar tillfället i akt att förse sig av frön och fett i Ulfs fågelmatare.
Lite längre ut på myren har Ulf åtlat med fisk, fett och en bit ryggspäck på en påle, allt för att locka de större fåglarna och kanske främst den mäktiga örnen. Men förmiddagen går och ingen örn dyker upp. Till och med korparna avvaktar, kanske anar de att gömslet är befolkat. De enda som frimodigt och oberört drar köttslamsor ut åtlarna är ett skatpar som verkar förstå att de hittat en guldgruva i vinterkylan.
– Det är ju det här, man vet aldrig vad man får se, vad som kommer. Men ett tecken på att något större är på väg in är att småfåglarna och korparna lyfter, säger Ulf.
Den här örnen har jag sett förut.
Timmarna går, förmiddagen övergår i lunch. Ulf bjuder på fika, kaffe med smörgåsar, bullar och kaka. Man kan ju tänka att det ska bli långtråkigt att sitta i det där gömslet timme ut och timme in men faktum är att det inte är tråkigt en enda sekund. Precis som när man fiskar finns hela tiden möjligheten att Nu! Nu händer det snart! Att sitta där och bara vara i stunden är dessutom fantastiskt avkopplande för en vanligtvis lågintensivt stressad heltidsarbetande tonårsmorsa.
Kungsörnen
Och helt plötsligt händer det! Som från ingenstans landar den vid åtlarna. En mäktig kungsörn som i skenet av småfåglar, korpar och skator ser gigantisk ut. Det märks att den inte ätit på ett tag. Köttstycke efter köttstycke försvinner ner i den fjäderklädda kroppen, de starka benen, som ser ut att ha byxor, håller maten i ett stadigt grepp.
– Den här örnen har jag sett förut, säger Ulf.
– Jag fotade den för en tid sedan och kunde tyda ringmärkningen. Den är 8 år och ringmärkt i Finnmark i Norge men kan ha kommit hit i brist på mat.
Ulfs kamera ger ifrån sig ett sporadiskt, lågt surrande ljud när han fotar. Själv sitter jag med kikaren klistrad vid ögonen. Att kunna följa en örn på så här nära håll, se varje detalj, varje rörelse är betydligt mer intressant än jag någonsin kunnat tänka mig. Den halvtimme som örnen sitter där och äter känns som fem minuter.
Plötsligt hörs ljudet från en skoter. Örnen blir genast på sin vakt, slutar äta och flyger upp på en gren i ett närliggande träd innan den lyfter och försvinner lika tyst som den kom.
– Den skulle ha satt sig där borta så jag hade kunnat fota bättre, säger Ulf och pekar. Nu fick jag en gren i vägen.
När vi börjar packa ihop för att lämna gömslet börjar mörkret sakta falla igen. Det har börjat blåsa och ett lätt snöfall prickar decembereftermiddagen. Ulf stänger till gömslet och när vi skidar tillbaka har skogen åter tystnat i mörkret. Men på en väl skyddad gren någonstans sitter antagligen en mätt kungsörn och sover. Det unnar jag den.
