***
”Hej! Gud vad längesedan vi sågs. Hur är läget?” ”Hej! Vad kul att se dig! Hur är läget?” ”Tjena! Läget?” Det är många år jag tänkt att jag kanske borde ta bort den sista delen i min hälsningsfras. För är den så himla bra? Hur känns den egentligen för mottagaren? Antagligen jättehärlig om man mår bra och får en öppning att berätta om sitt fantastiska liv. Möjligen inte alls om man är proffs på att svara den inövade frasen ”jodå, det är bara bra. Själv?” oavsett hur det känns inombords. Kanske superjobbig om man mår kasst och inte har lust att stå i livsmedelsbutiken bland en massa folk och berätta om sin ohälsa, men heller inte har förmågan att slentriansvara.
Det kan vara en överanalys, för många är det väl antagligen en artighetsfras som vilken annan. Lite som engelskans ”how do you do”? Det är väl knappt någon som förväntar sig att motparten ska dra upp allt elände i sitt liv efter den hälsningen.
För många är det väl antagligen en artighetsfras som vilken annan.
Men det gnager ändå lite i mig, jag vill ju inte att någon ska känna pressen att berätta om sitt lidande för mig om den inte vill. Själv har jag inget problem med att få frågan eller att svara ärligt på den, men det har inte alltid varit så. Jag kommer inte exakt ihåg när jag gick från 100 procent ”allt är hur bra som helst” till just nu är faktiskt ”livet ett jävulskap”, men vet varför.
En gång för några år sedan blev jag tvärless på att både människor och ting och hem och husdjur, hela alltet, framstod som den polerade ytan det inte var eller är. Även min. Mycket kändes fejk, som ett spel för galleriet. Personligen tycker jag att skörhet och det som inte lagts till rätta är det mest intressanta. Frustrationen tog sig uttryck i att jag bestämde mig för att svara så ärligt som möjligt på frågor om läget och måendet, oavsett relation till frågeställaren.
Ber härmed om ursäkt om någon inte hade förväntat sig ett så utförligt svar.
Ber härmed om ursäkt om någon inte hade förväntat sig ett så utförligt svar på en fråga den nog inte ens förstod att den ställde. Vid närmare eftertanke skulle jag vissa gånger ha svarat ”huvudet upp och fötterna ner” eller ”oh well, it’s better than nothing”.
Att som människa gå omkring i tron att man är ensam om att må dåligt i perioder kan sänka vem som helst, man vill ju liksom inte känna ”det är ju bara jag”.
Min lilla ärlighetsrevolt var väl antagligen ett sätt att indirekt säga till motparten att vi är i alla fall två. Och med en förhoppning om en sänkt tröskel för den personen att var ärlig med nästa den stötte in i. Lite dominoeffekt. Diskussionen om sociala medier kan vi ta en annan gång, att öga mot öga få berättat för sig hur det egentligen står till kan nog vara en sorts tröst även om man så klart önskar folk det bästa.
Min upplevelse är att svaren på måendefrågan är annorlunda än innan.
Pandemin har satt stopp för de flesta möten, både med nära vänner och ytligt bekanta, men några har det som tur var blivit och min upplevelse är att svaren på måendefrågan är annorlunda än innan. Folk mår sämre av naturliga skäl men de svarar också mer ärligt, antagligen för att pandemin legitimerat dåligt mående. Det finns en anledning som alla vet om. Vi människor slåss som kollektiv mot ett yttre hot vilket gör det lättare att prata om. Senast idag fick jag det bekräftat då jag stötte ihop med en person.
”Ja vad ska jag säga, det finns inget att se fram emot. Jag känner mig väldigt ensam”, sa hen.
Förutsatt att hens mående hade varit detsamma är det intressant att fundera på om samma svar kommit utan pandemin. Troligen inte, men en förhoppning är att vi även efter covid vågar berätta för att ge omgivningen chansen att stötta.
Hur folk mår är ju det enda som spelar någon som helst roll, egentligen.
Hur som helst, efter mötet blev det tydligt för mig att frågan hur någon mår står fast. Man får helt enkelt leva med att vissa blir obekväma, tillfället det ger en annan människa, kanske väldigt ensam människa, att öppna upp och berätta väger tyngre. Hur folk mår är ju det enda som spelar någon som helst roll, egentligen. Och att den inte känner sig ensam i det hela. För livet är upp och ner, för i princip alla, även om det inte kan verka så ibland.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.
