Jag önskar att det hade inletts med lite mer värdighet från min sida, men sanningen är att jag var rätt dragen när jag fick syn på henne första gången.
Det var sent en natt i slutet av december och jag hade samma kväll genomfört en spelning på Pinkerton med Mikke, Kågis och P. De senaste dagarna hade varit rätt bedrövliga och tydligen gjorde jag mitt yttersta för att glömma det. Jag var redo att gå hem och lägga mig när min lillebror messade mig med uppmaningen att köpa två sexpack folköl och komma förbi en lägenhetsfest som mer eller mindre torrlagts. Absolut.
Mikke körde mig till Statoil, Kågevägen. En underbar plats framåt småtimmarna där man alltid stötte på någon bekant och kunde hitta lite av varje. Korv, förstås, men en gång köpte jag också Neil Youngs ”Harvest” på cd där, en annan gång Lou Reeds ”Transformer”. Den här gången noterade jag min vän Niklas med ett litet sällskap. Följaktligen gick jag dit och gjorde bort mig genom att prata påhittat Pitemål som vi av någon anledning alltid gjorde när vi sågs.
Jag var mitt i en utläggning om varför Rambo är mer verklighetstroget än Star Wars när jag lade märke till en kvinna i sällskapet.
Jag var mitt i en utläggning om varför Rambo är mer verklighetstroget än Star Wars när jag lade märke till en kvinna i sällskapet. Jag tror att hon var det vackraste jag någonsin sett. Inte så att hon skulle hamna på omslaget till Vogue kanske, men sådär dämpat snygg som man visste att man aldrig skulle tröttna på att betrakta om man fick chansen. Hon hade påtagligt många fräknar också. Det visade sig att hon även hade ett namn.
”Det är ju Helly! Hon är ju också från Piteå och jobbar med reklam. Konstigt att ni inte känner varandra”, sa Mikke när jag i bilen på väg därifrån osammanhängande förhörde honom om alla detaljer.
Jag vaknade morgonen efteråt och jämrade mig över min bristande karaktär och skämdes över mitt uppträdande. Inte för att jag varit otrevlig eller så, mer det att jag mött den vackraste flickan i världen och passat på att framstå som det mest efterblivna som norra Västerbotten har att erbjuda. Jag räknade inte med att hon skulle adda mig på Facebook (som bara existerat i typ tre månader vid det laget), direkt.
Jag vaknade morgonen efteråt och jämrade mig över min bristande karaktär.
Men den kommande tiden dök hon upp lite varstans där jag befann mig och vi nickade artigt mot varandra. Det gjorde mig alltid glad, samtidigt som det ju innebar att hon kände till min existens och att det enda bestående minnet av mig rimligtvis inte var särskilt smickrande.
Livet gick vidare och som singel i stan 2008 cirkulerade man mellan alla typ tre uteställen som fanns i Skellefteå på den tiden varav Statoil var ett, Max ett annat. Normalt sett gick jag aldrig till det tredje – Statt – eftersom jag är värdelös på att dansa och att inget gott kan komma ur att jag försöker. Men Persson och Simon (vi var lite som de tre musketörerna, fast sorgligare) ville dit.
Jag hade fullt upp med att se till att Simon skötte sig när jag fick syn på henne. Hon stod och pratade med min kompis Åsa. Perfekt! Jag sa till Simon att han fick ursäkta mig men att jag var tvungen att gå iväg och prata med henne ”för jag tror att jag måste gifta mig med henne”. Han tyckte att det var en god idé.
Såhär 15 år senare har vi fortfarande inte pratat färdigt.
Jag gick fram och presenterade mig som Per. ”Jag vet. Helly”, sa hon. ”Jag vet”, sa jag. Och sedan pratade vi och pratade och pratade och till sist stängde stället. Men vi hade mer att prata om och såhär 15 år senare har vi fortfarande inte pratat färdigt. Och jag har fortfarande inte tröttnat på att betrakta henne och alla hennes fräknar.
Sensmoralen? Har du inte så mycket att komma med i övrigt är det aldrig fel att prata Pitemål.
Per Strömbro
