Följande är sant: Det är något år in på det nya millenniet och jag befinner mig i en radiostudio i Piteå. Jag har precis avslutat morgonpasset och är på väg att lämna studion när min chef hindrar mig i dörren. Han sänder inte lika ofta nu som han gjorde förr men ”Myggan” är sjuk så han vikarierar för henne.
Han vill att jag stannar kvar i etern en stund till för att göra en gemensam överlämning. ”Det blir kul”, säger han utan att precisera på vilket sätt. ”Javisst”, hör jag mig själv säga, trots att jag inte vill. Det händer alltid någonting besvärligt när han sänder. Som en olycklig och oförklarlig naturlag slår det aldrig fel. Vad blir det idag?
Det händer alltid någonting besvärligt när han sänder. Som en olycklig och oförklarlig naturlag slår det aldrig fel.
Jag ställer mig vid en av gästmikrofonerna medan han rattar in mixerbordet som han vill ha det och laddar upp med en discolåt som jag gissar var en så kallad floorfiller när han var DJ i Västsverige under 90-talet.
Så tänds ”ON AIR”-lampan och han kör igång. På den mest peppiga Göteborgskan utbrister han ”Gooooförmidda’, mina vännerrrr – för de e’ ju det tidelaget nu!”
Där kom det.
Jag vrider mig i skratt innan jag avbryter honom och i direktsändning frågar om han precis sa det han sa. Han tittar förbryllat på mig samtidigt som han nickar med hela huvudet och kroppen till beatet i bakgrunden. Jag förstår att han inte riktigt förstår och börjar där och då att ha en marknadsföringskurs som går ut på att snacket om tidelag är perfekt om vi vill nå lyssnare i mindre byar där man kan misstänka att ett och annat barn har föräldrar som är syskon med varandra och spelar banjo. ”Annars är jag inte så säker”, fortsätter jag.
Han ser ännu mer konfunderat på mig. Till sist säger jag: ”Det är en väsentlig skillnad på att säga vad klockan är och att kn***a djur!” Jag har nog aldrig varit så nära att få sparken.
Det är en väsentlig skillnad på att säga vad klockan är och att kn***a djur!
Men jag förstår honom. Någonstans tycker jag också att det hedrar honom att begreppet var obekant. Det är ju sällan ämnet naturligt kommer upp för de allra flesta. Och tidelag låter ju lite som en begränsad period.
Det är mänskligt att blanda ihop. Jag minns idrottaren som argsint pratade om att ”inte bry sig ett rött öre” och hur ”tidens tand läker alla sår” – allt enligt principen ”When in Rome, do as the Romanians”.
För att inte tala om alla ord jag själv missförstått eller missuppfattat. Som barn hörde jag Monica Törnell sjunga ”det är då som den stora vedboden rullar in” och kunde för mitt liv inte förstå hur en sådan sak kunde ske men anade på hennes hjärtskärande röstläge att det var allvarsamt. Eller Lena Philipsson som euforiskt utbrast ”vi ska dansa in i ån”. Lika obegripligt. Pernilla Wahlgrens ”Piccadilly Circus istället för mig” eller Jimi Hendrix ”Excuse me while I kiss this guy” är andra exempel.
Sedan lyder visst inte talesättet att dra alla över en kant…
Jag skäms lite för att erkänna att det var först härom året som jag förstod att det inte finns någonting som heter videull – tydligen har det hetat videung hela tiden. Sedan lyder visst inte talesättet att dra alla över en kant…
Svårast är ändå svåra ord. De kan verkligen få en att känna sig korkad. ”Bristande vandel” pratades det mycket om i samband med Tidöavtalet. Nog för att jag är helt för ett rikt språk, men handen på hjärtat: När hörde du senast ordet vandel och förstår du vad det betyder? Det gjorde inte jag. Vore det inte bättre om våra folkvalda pratar så vi förstår? I det här fallet ”livsstil vi inte gillar”.
Och vore det inte bättre att för begriplighetens skull byta ut alla anslag med ”överträdelse beivras” till ”parkera inte här – annars!”?
Jag tycker att det är hög tide…, jag menar tid för det.
Per Strömbro
per@megafonen.se
