Annons

Tim kämpar mot alla odds

Annons

Varje helg återpublicerar vi intressanta intervjuer och reportage som tidigare varit i Megafonentidningen. Den här artikeln publicerades första gången i Megafonentidningen januari 2014. Trevlig läsning!

HELGLÄSNING När Tim vaknade upp efter operationen hade han lappats ihop med nästan 200 stygn och var helt förlamad i höger arm.

Läkarna berättade att han som mest skulle kunna lyfta en kaffekopp i framtiden, men det tänkte Tim överbevisa – och för två veckor sedan lyfte han för första gången en enkilosvikt.

– Jag vill att läkarna ska ha mig som exempel på hur mycket det går att träna upp armen, säger Tim.

19 juli 2007. Solen skiner över Örjanshallen i Skelleftehamn och 16-åriga Tim Söderberg är på gymmet som så många gånger tidigare. Han har bestämt sig för att satsa fullt ut på ishockeyn och tränar ofta flera gånger per dag för att bli starkare, snabbare och smidigare.

Den här dagen har han åkt inlines till gymmet och när han ska hem frågar han sin vän om han får tolka på vännens moped för att det ska gå snabbare.

– Vi hinner ungefär 500 meter innan vi kommer till en vänsterkurva där jag släpper mopeden för att ta innerkurvan. Jag ser ingen bil men det kommer en rakt mot mig och jag åker in i fronten. Sedan blir det svart.

Nu har det gått sju år sedan olyckan hände. Vi sitter på Waynes i Skellefteå och Tim berättar om den där sommardagen som förändrade hans liv. Från olyckan och fyra-fem dagar framåt är allt suddigt, men han har några minnesbilder som är svåra att få bort från näthinnan.

– Det första jag minns är att jag ligger på rygg och min kompis håller i min nacke. Jag kommer ihåg att jag skrek ”Vart är armen?” samtidigt som jag fick mer och mer panik. Jag kunde inte känna av den alls.

Tim blev kvar på intensiven i tre dagar och kunde knappt sitta upp den första veckan på grund av den kraftiga hjärnskakning han drabbats av.

– Huvudet tog i sidan av bilen och sedan studsade bakhuvudet ner i trottoaren.

Lyfta en kaffemugg
Efter sex dagar på Skellefteå lasarett skickades Tim till Umeå för operation. Av de fem nerver som går från ryggraden till högerarmen hade Tim slitit ut tre och de andra två hade gått av.

– Det går inte att operera i ryggraden men de två som gått av kopplade de om till bröstmuskulaturen och skulderbladet.

Till en början var rörelsen 0 procent i armen och läkarna sa att han i framtiden kommer att kunna lyfta en kaffemugg – som mest.

– Det var så klart jobbigt att höra men jobbigast blev det när hockeysäsongen drog igång på hösten. Jag klarade inte av att se hockey på flera år.

”Se det positiva”
Men samtidigt som hela Tims liv förändrades bestämde han sig för att överträffa alla läkares förhoppningar.
– Det tog säkert tre år att komma tillbaka till träningen men det gäller att gå vidare och se det positiva. Ingenting blir bättre av att deppa ihop och ligga hemma.

Istället för hockeyn började Tim åka snowboard och numera är han aktiv i allt från innebandy och fotboll till styrketräning. Och han har även varit tillbaka på ishockeyplanen.

– Jag kan bara spela med en arm men skridskoåkningen sitter kvar, säger han och skrattar.

För två veckor sedan lyckades han även göra en biceps curl med 1 kg.
– Det är första gången jag lyckas greppa något så tungt utan hjälp och sedan lyfta. Det är sjukt kul och ett stort framsteg. Jag känner redan nu att det gått bättre än vad de sagt och när jag träffade läkaren som opererade såg jag på honom att han var nöjd.

– Jag ser framsteg hela tiden och det gör mig bara mer peppad. Jag vill överbevisa allt som läkarna sagt. Visa att ”så här bra kan det bli” och att de ska ha mig som exempel i framtiden.

Tim Söderberg
Följ Tims resa på instagram: @timsoderberg

Fakta / Tim Söderberg

Ålder: 22 år
Bor: Norrböle
Från: Skelleftehamn
Familj: Pappa Ola Söderberg, mamma Malin Stare och tre yngre systrar Mica, Nikki och Juni.
Intressen: Träning, sport, kompisar, x-box och att träffa folk på krogen.
Sysselsättning: Pluggar på Campus.

Varje helg återpublicerar vi intressanta intervjuer och reportage som tidigare varit i Megafonentidningen. Den här artikeln publicerades första gången i Megafonentidningen januari 2014.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons