Skillnaden mellan hundmänniskor och kattmänniskor (alltså personlighetstyper snarare än faktiska hybrider av människor och sällskapsdjur) är att hundmänniskor vill ha kärlek medan kattmänniskor vill ge.
Hundägare kan med stor säkerhet lita på att de utan ansträngning har en vän som ställer upp närsomhelst och bara överöser en med villkorslös kärlek. Hundar är djurrikets motsvarighet till ja-sägare och de som omger sig av dem behöver bekräftelsen. Det ljuva livet att få vara kung. Vem kan klandra dem?
Kattägare kan med lika stor säkerhet lita på att de i sitt husdjur har en kritiskt men inte nödvändigtvis rationellt tänkande inneboende som utan tvekan överger dem den sekund de hittar någonting bättre. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du kämpar för deras tillgivenhet. Det är som om kattmänniskor har en medfödd defekt som gör att de njuter av att ängsligt försöka vara djuren till lags och leva på hoppet att de en dag ska visa något som påminner om hänsyn.
Det är som om kattmänniskor har en medfödd defekt som gör att de njuter av att ängsligt försöka vara djuren till lags.
Jag är en av dem. Och sedan några veckor är jag husse till två söta kattsystrar från Sjöbotten. Än så länge är de ganska oskyldiga och nätta. Jag gissar att de är i katt-tonåren och som bäst håller på att skapa sig en identitet. Jag har haft en del katter i mina dagar och vet att de i regel blir lite emo. Hundar blir mer som fansen till smöriga pojkband.
Den ena heter Skittles och det ska visst uttalas på närmast överdriven amerikanska, inte på det svengelska pappa-sättet jag gör det på. Säg inte till mina barn att jag skrev det här men det är ett skitdåligt namn och därför lär jag henne i smyg att lyssna till Tess. Den andra heter Katze. Det valde min fru. Det är ett bättre namn. Jag fick inte välja alls men i gengäld har jag huvudansvaret för att tömma kattlådan.
För henne måste jag vara en enda stor katt vars päls måste befrias från ohyra.
Varje morgon vid fyrasnåret hoppar Skittles upp i vår säng. Hon står och blänger på mig och kurrar så högt att jag vaknar till. Då lägger hon ena tassen på mina läppar och den andra under min haka i ett försök att fixera mitt huvud. Därefter gnager och rycker hon med sina tänder i mitt skägg. För henne måste jag vara en enda stor katt vars päls måste befrias från ohyra. Det är ett sätt att visa att jag ingår i hennes familj har jag läst mig till men det är inte ett dugg skönt och jag puttar vänligt bort henne. Hon är dock ihärdig och tar inte ett nej.
Eftersom det inte verkar vara övergående funderar jag på att renraka mig. Men det finns en hake. Senast jag rakade av mig skägget var för 15 år sedan. Jag dök upp på mitt dåvarande jobb med slät haka och med en inre bild av att jag såg ut som en yngre David Duchovny.
En annan kollega tyckte att det fick mig att se tjock ut.
Där mötte jag en kollega som med lätt föraktfull stämma sa ”Vad snäll du ser ut!”. Läs: Du ser ut att vara bakom flötet, men vänlig. En annan kollega tyckte att det fick mig att se tjock ut. Jag hade inte frågat efter hans åsikt. Men det som verkligen gjorde ont var orden från kollegan som lyckats undvika ett sinne för humor och som alltid beskriver saker precis som hon ser dem: ”Det där får dig att se ut som en sexförbrytare.”
Aj.
Jag har inte renrakat mig sedan dess av rädsla att det är en utbredd uppfattning att skägglösa män går och blottar sig i tid och otid.
Nu kanske du tänker: ”Självklart kan du inte raka dig med tanke på hur det bevisligen får dig att se ut. Men det är väl bara att stänga sovrumsdörren om du vill undvika att få skäggstrån våldsamt bortryckta i sömnen av en katt?”
Ja, jag har naturligtvis tänkt på det. Men jag behöver bekräftelsen.
Per Strömbro
per@megfonen.se
