Klockan är strax efter 08.30 när Elin Nordmark ringer upp. Vi hade egentligen bokat in ett videomöte, men eftersom tekniken strular får ett klassiskt telefonsamtal duga.
– Jag har just jobbat natt och min hjärna fungerar inte riktigt som den ska, så jag orkar inte hitta vad som är fel, säger hon skämtsamt.
Nattpassen på intensivvårdsavdelningen, eller IVA som det förkortas, är 10 timmar långa. Det är inte längre än vanligt, men i och med vård av covid-patienter har arbetsmiljön blivit tuffare.
– Eftersom vi behöver så mycket skyddsutrustning lämnar vi inte salen i onödan. Vi är ofta där inne i 4-5 timmar innan vi tar en kort paus för att dricka och besöka toaletten, berättar Elin.
Vi är ofta där inne i 4-5 timmar innan vi tar en kort paus för att dricka och besöka toaletten.
Hon minns veckorna i mars förra året då de första patienterna med covid kom till avdelningen.
– Allt kändes nytt och främmande. Vi visste inte exakt hur vi skulle behandla dem, och det fanns så klart även en otrygghet i att själv bli smittad, säger hon.
Minns känslan
Simon Södergren, kollega till Elin, jobbade natt när han kom i kontakt med en covid-patient för första gången.
– Jag minns känslan så tydligt. Vi visste att det var smittsamt och hjälptes åt att klä oss enligt de instruktioner som fanns. Jag minns att jag tänkte “vad är det här för något”, berättar han.
Sara Westling, även hon IVA-sjuksköterska, minns hur de använde OH-blad och 3D-printade hållare som visir över munskydden den första tiden.
– Det är ingen hemlighet att det fanns bristfälligt med skyddsutrustning från början, men vi behövde åtminstone aldrig vara utan, berättar hon.
Sedan de första veckorna våren 2020 har mycket hänt. Dels finns större kunskap om hur covid-patienter ska behandlas på bästa sätt, och dels har bättre skyddsutrustning tagits fram.
– Den första tiden ändrades riktlinjerna snabbt och vi fick läsa nya instruktioner inför varje pass. Nu vet vi så otroligt mycket mer om sjukdomen och hur den beter sig, säger Simon.
Nu vet vi så otroligt mycket mer om sjukdomen och hur den beter sig.
Att de vet mer, och har bättre utrustning, gör dock inte jobbet enkelt. Bland annat har det visat sig att patienter med covid oftast mår bättre av att ligga på mage.
– Vi har blivit väldigt duktiga på att vända patienter, men det är slitsamt och riskfyllt. Vi vänder sövda patienter, vilket är tungt, och vi måste samtidigt hålla reda på alla sladdar och slangar så att ingenting lossnar, säger Elin.
Inte bekvämt
Allt detta jobb görs dessutom i omfattande skyddsutrustning. På avdelningen har de svarta militära gasmaskerna blivit en vanlig syn.
– Att ha gasmasken på sig fungerar bättre än vad jag trott, men man måste skrika för att höras. Det är helt klart svårt med kommunikationen, säger Sara.
Munskydd som är tillräckligt smittsäkra finns också, men då blir det istället betydligt tyngre att andas samtidigt som ansiktet blir ordentligt mörbultat.
– Jag brukar variera mig mellan alternativen som finns för att spara på nacken och nötningen över näsan, säger Elin.
Tillsammans med “en urklippt sopsäck”, som Sara beskriver plastförklädet, blir det dessutom väldigt varmt.
– Det är inte alls bekvämt, men skyddsutrustningen verkar ju faktiskt fungera då ingen av oss i personalen hittills smittats på jobbet, vilket så klart känns bra, säger Sara.
Trötthet i gruppen
När den första covid-vågen ebbade ut under sommaren var det många som hoppades att antalet covid-smittade i behov av vård aldrig skulle nå samma nivåer som på våren igen. Men efter att bara ett fåtal personer vårdats i regionen under september och oktober ökade antalet kraftigt under november – och har sedan dess inte stannat av.
– Åh, nej. Inte igen, tänkte jag. Det var tufft i våras, men då fanns en annan energi än nu. Jag är orolig över hur länge våra kroppar ska orka, säger Elin.
Även om vi är jätteless så är ju det här vårt jobb och det går inte att byta ut oss.
Simon beskriver att det finns en trötthet i gruppen, men även en stark vilja att göra ett bra jobb.
– Vi kan inte bara lägga oss ner och dö. Även om vi är jätteless så är ju det här vårt jobb och det går inte att byta ut oss. Det går inte att snabbutbilda nya IVA-sjuksköterskor på ett bra sätt, säger han samtidigt som han vill poängtera att det är väldigt många som arbetar med covid-patienter på lasarettet.
– Det är ett teamarbete mellan sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, fysioterapeuter och chefer – och inte minst alla som jobbar på de avdelningar där de covid-patienter som inte behöver IVA-vård vårdas, säger Simon.
”Är spyless”
För att alla ska orka nu gäller det att smittspridningen minskar, och att alla tar sitt ansvar, menar Sara.
– Jag är spyless på restriktionerna, men jag är även less på folk som inte följer dem. Det är inte för vår skull – det är för din egen, säger Sara som menar att sjukdomen är lömsk.
– Vi har sett att vem som helst kan bli svårt sjuk. Inte bara gamla utan även unga och friska. Oftast känner inte patienterna hur pass sjuka de är, men deras värden visar på att de är dödssjuka. Jag tror att många har svårt att förstå hur tufft det är att vara inlagd på IVA, och hur lång väg tillbaka det kan vara, säger hon.
Vi har sett att vem som helst kan bli svårt sjuk.
Alla tre hoppas nu att folks vilja att följa restriktionerna, och vaccinationerna, ska göra att inflödet till IVA avstannar.
– Än orkar vi, men det finns inte hur mycket energi som helst att ta av, säger Elin.