***
Jag tror att jag längtar efter sammanhang där man inte riktigt är skyddad. Inte hela tiden. Det låter jobbigt. Men ibland. Något som inte går att planera. Såg att artisten Frida Hyvönen skrev att hon skulle till Skellefteå och kasta sig ut och bad folk att komma dit och ta emot.
Jag messade en vän:
– Hej, jag vill bjuda dig på en grej på onsdag 5/5 kl. 19.00–20.30. Har du tid och möjlighet?
– Åh, så spännande! Blir gärna med på äventyr!
– Men yes! Det svar jag hade önskat! Återkommer närmare med var du ska befinna dig.
– Omg, nu är jag lite nervös, men jag litar på dig.
Hyvönen ställer sig på en scen på Sara kulturhus och gör ett teaterexperiment. Hon har inget manus innan och vet inte vad som ska hända, utan får instruktioner i stunden.
Det låter som något man vill ha mer av. Men jag är inte säker på att man faktiskt vill det fullt ut. Inte när det väl händer.
Jag tänker på hennes musik och förra våren, när jag stod i mörkret i Umeå och lyssnade på hennes texter och såg hur fingrarna flög över pianotangenterna. Hon är så nära, så utan skydd, att man ibland nästan vill backa lite. Men det är ju just det.
”Du tycker de’ är härligt
Med en kvinna som kan allt
Spela, sjunga, byta däck
Tänka fritt och koka palt
Tror du att jag e glad å nöjd me’
Att få slita hårdast?
Min önskan är att lägga mig
I en varm famn å vårdas
Men frågan är
Fixar du att ta hand om mig
Utan att tycka synd om dig själv?”*
Det är ju just det, när det inte finns nåt skydd. När det inte går att gömma sig bakom formuleringar eller planer eller att man “egentligen” menade något annat.
Samtidigt som jag försöker undvika det, tar på mig både hängslen och livrem och räknar ut alla tänkbara scenarier för att förbereda, så märker jag att jag saknar det ibland. Jag saknar sammanhang som är oförutsägbara, inte paketerade eller ens har en tanke på formulering.
Att visa något som inte är klart. Inte ens säga innan att det bara är ett utkast. Bara visa och känna hur det landar, eller inte landar.
Att bara vara så där lagom förberedd inför att prata inför folk och riskera att tappa tråden. Inte rädda upp det direkt, inte skämta bort det, utan bara stå där en sekund för länge.
Att börja gråta utan att ha tänkt det. Inte hinna gå därifrån först.
Och kanske mest: att vara tyst med någon utan att fylla ut. Inte fixa stämningen. Inte leverera något.
Jag saknar sammanhang som är oförutsägbara, inte paketerade eller ens har en tanke på formulering.
Det är så små situationer egentligen. Men det är också där man märker hur mycket man annars håller på. Hur mycket som är genomtänkt, paketerat, lite skyddat.
Och så finns det de där sammanhangen där någon går upp på en scen utan att veta vad som ska hända. Och man själv sitter där utan att heller veta vad man ska få. Inget manus att luta sig mot, varken där uppe eller här nere.
Det låter som något man vill ha mer av. Men jag är inte säker på att man faktiskt vill det fullt ut. Inte när det väl händer.
Kanske är det därför det drar lite extra när man inte är den som kastar sig ut, utan är den som tar emot.
*Imponera på mig, Frida Hyvönen.
Cecilia Edström
