***
Jag skulle nog aldrig klara ett spinningpass utan musik. Eller det är faktiskt helt otänkbart. Att sitta och trampa i tystnad, stirra rakt fram och känna låren bli tröttare och tröttare. Nä, jag behöver musik som driver på och tar över när kroppen börjar protestera. Något högt och snabbt med tydligt beat. Så döm om min förvåning när det härom dagen visade sig att träning i tystnad faktiskt kan funka. Jag var mitt i det första styrkepasset på mitt nya gym och kände att något var annorlunda, men förstod först inte vad.
Sen slog det mig: det var helt tyst.
Ingen pumpande musik. Inget som drev på. Jag tog i ganska hårt, men kände mig ändå lugnare än vanligt. Mer i kroppen än i huvudet. Det var som om ett brus stängdes av. Ett som jag visserligen hade koll på att det fanns, men inte riktigt hittat off-knappen till.
Jag kom att tänka på hur det var för några år sedan, när jag sprang mer. Då gillade jag att löpa till lågmäld, ganska lugn och väldigt enformig musik. Inte för att den skulle driva upp tempot, utan för att den gjorde något med huvudet. Det blev mer meditativt. Som att jag kunde varva ner i skallen samtidigt som kroppen jobbade på. Jag minns att jag tyckte om just den kombinationen.
Det är intressant hur olika både ljud och tystnad kan uppfattas från gång till gång. Hur det ena gången kan hjälpa och en annan nästan stjälpa.
Ibland märker man det först när man sitter där. På en träningsmaskin. Eller står i en trappuppgång. Utan byxor.
Jag minns Stockholmstiden. Hur ljudet där blev som en statisk backdrop. Trafik, röster, tunnelbana, sirener långt borta. Även på natten, då staden knappt sover. Min etta vid Mariatorget hade dessutom papptunna väggar, trots att de var av betong.
Mer ofta än sällan spelade grannen musik mitt i natten. De flesta låtar var i stil med Sommartider och Kung i baren. Allsång var inte ovanligt. Plötsligt en natt spelade han oväntat nog en fantastisk låt. I sängen på andra sidan, slet jag fram mobilen, höll upp den mot väggen och lät en app lyssna igenom. Den gav mig en titel. En låt som gick på repeat många månader efter det. En efterfest jag inte var bjuden till, men ändå deltog i. Klockan tre.
Några helger senare var det såklart efterfest igen, men med en helt annan känsla. Det var runt fyra, kanske fem på morgonen, och den här gången var jag ganska långt ifrån nyfiken på nya låtar. Efter några vaktimmar fick jag nog, men råkade tyvärr glömma både vett, sans och byxor. Jag knackade på grannens dörr och en kompis till honom öppnade. När hans förskräckta blick sakta gled ner mot mina ben insåg jag mitt misstag. Där stod jag i bara t-shirt och underkläder.
Det tog ner volymen rätt snabbt. Jag mjuknade. Frågade jätteförsiktigt, med ganska stor skam i rösten, om de möjligen kunde sänka ljudet lite. Klockan var ju ändå ganska mycket. Eller lite, beroende på hur man ser det.
Samma ljud. Samma människa.
Jag mjuknade. Frågade jätteförsiktigt, med ganska stor skam i rösten, om de möjligen kunde sänka ljudet lite.
Jag tror inte att det är antingen eller. Att man antingen gillar ljud eller tystnad. Det handlar antagligen mer om situationen. Vad man behöver just där och då. Och framförallt att man inte alltid vet i förväg vad det är.
Ibland märker man det först när man sitter där. På en träningsmaskin. Eller står i en trappuppgång. Utan byxor.
Cecilia Edström
