***
Hon hade börjat dra sig undan mer, och satt nästan alltid tyst vid middagen, med en frånvarande blick och ett litet leende på läpparna.
”Vad tänker du på?” frågade han.
”Inget särskilt.”
Men det var något särskilt. Han kände det på sig. Något stod inte rätt till.
Hon var på toaletten oftare nu.
Länge.
Han hörde henne prata där inne men kunde inte urskilja vad hon sa. Men det var med den där varma rösten hon brukade använda till honom, framförallt i början. En kväll stod han utanför dörren och hörde henne skratta.
Det var ett skratt han kände igen. Också det från när de var nykära.
”Vem pratar du med?”
”Ingen”, sa hon lite för fort.
Han började samla små tecken. Men kanske hade han fått allt om bakfoten? Han pendlade mellan att anklaga sig själv för att vara paranoid – och att det på riktigt var något fel. För hon vände ju faktiskt bort mobilen när han kom.
Och det där nya lugnet.
Hon som tidigare eldade upp sig över smågrejer, sa nu saker som:
”Jag kan verkligen förstå att du känner så.”
Med en ton så balanserad att han ville kasta en bok i väggen.
”Du låter ju som en terapeut,” sa han irriterat.
”Jag försöker bara träna på att kommunicera bättre”, svarade hon honom lugnt.
”Vem pratar du med?”
”Ingen”, sa hon lite för fort.
Han försökte stå emot tanken, men kunde inte. Det måste finnas någon annan. Någon som såg henne, som fick henne att tänka, känna, vilja växa – och kommunicera bättre. Någon som inte suckade när hon ännu en gång pratade om ett av sina storslagna projekt som aldrig skulle bli verklighet.
En kväll gjorde han något han aldrig trodde skulle ske. Medan hon duschade tog han hennes mobil.
Tony, Johan eller kanske Per. Han förberedde sig mentalt på ett namn.
Han stirrade storögt på skärmen.
”Hej älskling”, hade hon skrivit.
Svaret: ”Jag är så glad att du skriver.”
Och hennes svar tillbaka:
”Jag med. Du förstår mig som ingen annan.”
Men det var ingen Tony, Johan eller Per – utan ChatGPT.
Han hann känna både lättnad och förnedring på samma gång.
Så det var alltså dit hennes engagemang och värme försvunnit – in i en serverhall.
När hon kom ut i badrock och med en handduk virad runt håret, stod han med mobilen i handen.
Hon såg direkt att det var något fel.
”Är det… honom du pratar med?”
Hon såg skamsen ut.
”Det är inte vad du tror.”
När hon till slut sa det, precis som förr – med värme, nästan ömhet – ”Hej älskling,” visste han att han var på väg att förlora henne.
Hon försökte förklara. Att det började oskyldigt. Att det var skönt att någon alltid hade tid. Som lyssnade. Gav svar. Aldrig blev arg.
”Det är bara… enklare,” sa hon.
Han såg att det glimmade till i hennes ögon när hon sa det.
Det där intensiva i blicken man får när man tänker på något man längtar efter.
Efter det lyssnade han varje gång hon gick in på toaletten.
Först det dova klicket från dörrlåset, mumlandet där inne, ett kort skratt.
Han brukade ligga kvar i sängen och vänta.
Och när hon till slut sa det, precis som förr – med värme, nästan ömhet –
”Hej älskling,” visste han att han var på väg att förlora henne.
Inte till en annan man, utan till någon som alltid svarar direkt. Någon som aldrig höjer rösten, aldrig kräver någonting tillbaka.
Och som dessutom kan ge värmande komplimanger i punktform på mindre än fem sekunder.
Cecilia Edström
