Det kan låta som en överdrift, att järnvägen som nu kallas Norrbotniabanan har diskuterats mer än ett århundrade.
Men den tjocka lunta som Elisabeth Sinclair sträcker fram till mig har den otvetydiga rubriken ”Kustbana genom Västerbottens län”, en utredning daterad till 1919-1923.
– Stambanan stod klar 1894 och drogs då en bit in i landet för att inte vara så lättillgänglig för fiendemakter. Och då ville man inte bygga en till järnväg, man hade ju redan den nya stambanan, säger hon.
Norrbotniabanegruppen är en intresseorganisation som finansieras av ett antal kommuner – bland annat Skellefteå – tillsammans med regioner och företag som alla har ett intresse av att järnvägen blir verklighet.
De driver opinion och träffar beslutsfattare för att sprida information om behovet av snabbare kommunikationer längs kusten.
– Jag har fått berättat för mig att när man påbörjade det här arbetet och träffade politiker söderifrån såg de ut som frågetecken. ”Vem ska åka de tågen, renar?”, var lite av inställningen. Men med tiden har förståelsen vuxit fram, säger Elisabeth.
Hennes egen resa med Norrbotniabanan började 2009. Sedan dess har hon träffat näringsliv, partiledare och även varit på plats i Europaparlamentet i Bryssel. Det personliga mötet spelar roll, säger hon.
– Visserligen tar det tid, men det är väldigt effektivt att delta i de här diskussionerna. En del tror att man bara reser runt och fikar, men det blev väldigt påtagligt under pandemin att det var svårare att nå fram i samtalen när man inte hade de informella pratstunderna mellan mötena, säger hon.
Efter många års arbete började utdelningen komma, tecknen på att Norrbotniabanan skulle bli verklighet. Till dem räknar hon den gången hennes kontaktpersoner inom EU sa att de kommit så långt i processen att de kunde börja söka pengar.
Vi har den taskiga erfarenheten att Norrbotniabanan lyftes ur nationella infrastrukturplanen 2007.
Eller när hon stod i Almedalen 2015 och fick veta att EU-ansökan om medfinansiering beviljats.
Eller när halva järnvägssträckan kom med i infrastrukturplanen 2017.
Och så till slut i juli förra året när dåvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) gav Trafikverket i uppdrag att påbörja planering för sträckan mellan Skellefteå och Luleå.
– Lorents Burman hade ringt mig strax innan pressträffen och sagt att nu skulle det komma något stort. ”Skämtar du”, sa jag bara. Det var ett sånt roligt besked.
I augusti lades den första rälsen mellan Dåva och Skellefteå. Men Elisabeth säger att hon inte kommer att andas ut förrän sista biten är lagd.
– Vi har den taskiga erfarenheten att Norrbotniabanan lyftes ur nationella infrastrukturplanen 2007. Då hade man redan avsatt tre miljarder för en byggstart 2010. Hade vi börjat då så hade vi snart varit klara, säger hon uppgivet.
Historien är att regeringen Göran Persson beslutade att arbetet med Norrbotniabanan skulle börja utredas, och järnvägen skrevs in i infrastrukturplanen. Men efter valet 2006 plockades den bort av den nya Alliansregeringen. Ett svek som många inte glömt bort.
– Under såna här stora projekt dyker det alltid upp saker. När två tredjedelar av Botniabanan var byggd gick SJ:s dåvarande vd ut och sa att det borde stoppas, för att pengarna behövdes bättre till andra projekt i södra Sverige. Nu påverkas vi också av kriget i Ukraina. Risken finns att järnvägsbygget drabbas av kompontentbrister och EU kanske måste omfördela medel från infrastruktur till förmån för Ukraina, vilket vi har förståelse för. Samtidigt är det av största vikt för Ukraina att det europeiska stomnätet byggs klart, vilket EU:s företrädare också säger. Sånt gör att vi aldrig kan luta oss tillbaka, säger hon.
Maria Erlandsson på Trafikverket menar att projektet är garanterad finansiering i och med att hela sträckan från Umeå till Luleå nu finns med i infrastrukturplanen.
– Det låter jättebra och jag säger inte emot henne. Vi räknar också kallt med att de skjuter till pengar. Men om vi säger så här, det får inte finnas några tveksamheter.
Megafonen har sökt den infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) för en kommentar om den nya regeringens inställning till Norrbotniabanan.
Trots upprepade påminnelser har Andreas Carlsson inte återkommit.
