***
Alla som hellre blir skurna än stuckna räcker upp en hand. Den tanken återkommer till mig med jämna mellanrum. Ungefär var fjärde månad, faktiskt, med samma intervall som du får ge blod.
Jag tänker den högt när min man får sin kallelse men tyst för mig själv när ämnet tas upp på jobbet. Hädanefter blir det nog verbalt då med, nu när jag ändå satt tanken på pränt.
Denna hand? Upp.
Inte för att jag inte vill ge blod. Typiskt vardagshjältig sak att göra. Det råkar bara vara så att jag hellre föder barn en gång om året än utsätter mig för att någon sticker in ett sugrör i min arm varje kvartal. Jag vet inte om det säger mer om mina förlossningar eller min nålfobi (eller kanske allra mest om barnmorskorna på Skellefteå Lasarett).
Tänk om det gick att göra ett litet, litet snitt istället? Kan vi åka till månen måste vi väl kunna klura ut minst två hyfsat likvärdiga sätt att transfusera blod ur en kropp på?
Till dess sitter jag tyst (men beundrande) intill mina hjältar till kollegor när de pratar om sitt senaste dåd. Jag vet var det brukar leda och det får mig ofta på helt andra tankar. Så här brukar det gå;
Kollega A: Vad brukar ni välja för gåva då?
Kollega B: Jag samlar på skålarna.
Kollega C: Jag med!
Kollega A: Ja, de är fina. Fast jag brukar välja en triss.
Kollega ABC tittar på kollega D. ”Jag brukar välja välgörenhet”.
Det är en typ av skam som kommer ur jämförelser. Ur vetskapen om att ingen är perfekt, men ingen vill ändå vara ”sämre”.
Och så blir det lite tyst en kort, kort stund. Vad fint, säger Kollega A. Ja…det borde jag kanske också göra, säger Kollega B. Kollega T (jag) tänker att skam är en så spännande grej. Fastän den i just det här exemplet är både outtalad och obefogad. Det enda som hänt är att de svarat på samma fråga och gjort precis samma (jätte)goda gärning i grunden. Alla har räddat liv! (…förutom jag).
Det är inte så att stämningen blir dålig. Inte så att Kollega D (och absolut inte jag) dömer någon i varken ton eller tanke. Men för ett ögonblick innan samtalet glatt går vidare känns det som om ABC skäms lite. Och jag är så nyfiken på den känslan. Skam.
”Skäms”, säger vi när någon (enligt oss) gör något dumt. Men det är fult att skamma. Fast vissa har ”ingen skam i kroppen” och de är ju den allra värsta sortens personer, visst? (Sneglar över Atlanten). Hur negativt laddat ordet än är verkar vi samtidigt rörande överens om att det är en viktig känsla att ha. Är det inte lite av en vägvisare? En slags signal över att stanna upp, reflektera, analysera sitt beslut eller sin handling och antingen motivera eller avvisa en förändring?
Exempel: jag säger något, någon blir ledsen, säger till, jag skäms, ber om ursäkt eller reder ut möjligt missförstånd (se; analys), lägger på minnet och gör (förhoppningsvis) inte om det. Tada! Personlig utveckling, mindre ledsamhet. Så då tänker jag att skam, i grunden, är en toppengrej. Visst?
Hur negativt laddat ordet än är verkar vi samtidigt rörande överens om att det är en viktig känsla att ha. Är det inte lite av en vägvisare?
Tänker vidare. Det är väl rätt mycket skam runt om i samhället? Ibland är den (med rätta) riktad mot andra men lika ofta (med orätta) riktad mot oss själva. Folk skäms för sitt utseende, sitt mående, sin inkomst. Jag förstår ju att det har med normer att göra men det förändrar ju inte det faktum att det är helt fruktansvärt att människor skäms över något de i grund och botten inte rår över (eller alltid har möjlighet att förändra).
Nu tänker jag att skam är en bra grej när den leder till en positiv förändring, men en skitdålig grej när den får andra att känna sig dåliga på grund av… kriterier(?) vi som samhälle hittat på. Vad som är ”fint” och ”rätt” och ”lyckat”.
Det leder mina tankar till situationer där skam bottnar i (vad jag tror är) någon slags påhittad tävling om vem som är bäst. Den där vi skäms för att vi själva upplever att någon gjort ett ”bättre val”. Du berättar om din flygresa och får veta att personen intill är flygfri? Skam. Du tar en kaka och personen intill säger ”nej tack”? Skam. Du (som precis räddat liv) väljer en skål och kollegan skänker till välgörenhet? Skam(!?).
Det är en typ av skam som kommer ur jämförelser. Ur vetskapen om att ingen är perfekt, men ingen vill ändå vara ”sämre”. Så vi värderar varandras val, utan att tänka på att det finns tusen möjliga förklaringar till att de blev olika.
Personlig utveckling, mindre ledsamhet. Så då tänker jag att skam, i grunden, är en toppengrej. Visst?
Någonstans här landar jag i att skam är ett alldeles för komplext ämne att fundera över sett till de antal tecken jag har till förfogande här. Jag har inte blivit ett dugg klokare. Inte hittat någon riktig poäng att komma till heller. Men.
Alla som hellre skäms lite för mycket än inte alls, räcker upp en hand.
Thea Holmqvist
