Annons
Rickie Paleski-Östlund var en av musikskellefteås mest hängivna. Bland annat har han det inofficiella rekordet av att ha spelat med flest band under samma Trästockfestival – 2011 stod han på scenen sju gånger under festivalens dagar. Foto: privat

Rickie, 28, levde för musiken – sörjs av musikskellefteå: ”På scenen var han den vildaste”

REPORTAGE Rickie Paleski-Östlund, 28, andades musik. Samtidigt levde han med en hjärntumör, som kom att ta hans liv. Musikskellefteå sörjer en av de mest hängivna eldsjälarna. ”Sjukdomen har aldrig varit en ursäkt eller hinder för vad han ville göra”, säger vännen Dennis Fahlgren.

Annons

Inne i replokalen på Mullberget öppnar Dennis Fahlgren gitarrväskan och plockar fram en helsvart elgitarr av modellen Gibson SG. Han lutar den mot en stor orange förstärkare, blir sedan stående och tittar tomt framför sig i några sekunder.

– Den här gitarren påminner så mycket om honom, säger Dennis sammanbitet.

I replokalen på Mullberget plockar Dennis Fahlgren fram elgitarren som tillhörde vännen och bandmedlemmen Rickie Paleski-Östlund. “Logiskt förstår jag att han är borta. Men det har ändå inte riktigt sjunkit in”, säger Dennis. Foto: Jonatan Stålhös

Det var måndagen den 7 mars som det slutgiltiga beskedet kom. Ytterligheternas dag, som Dennis beskriver det.

Hans son fyllde år och hade fått välja pizza till middag. Familjen hade just slagit sig ner för att äta när telefonen plingade till med meddelandet om att Rickie nu hade somnat in.

– Utåt bet jag bara ihop för sonens skull, men… det var en fysisk reaktion. Det kändes som att någonting gick sönder i bröstkorgen, säger Dennis.

***

Rickie Paleski-Östlund växte upp i den lantliga byn Tjärn, med mamma Madeleine, pappa Peder och systern Michelle.

Musiken har alltid varit vad han andades och levde för, enligt hans mamma.

Genom livet har Rickie varit väldigt nära sin familj, och höll alltid systern Michelle högst. Foto: Privat

– Redan från att han var pytteliten har det aldrig varit något snack om saken om vad han skulle hålla på med, säger Madeleine Paleski-Östlund, och minns en händelse från när Rickie var omkring två år gammal.

– Vi hade några kompisar över och barnen låg på golvet och körde in bilar i ett sånt där leksaksgarage i plast. Då stod Rickie – på garaget – utklädd, med plasttrumpeter, gitarrer, pompoms och showade. Han showade hela tiden.

Annons

Det första instrumentet han ville lära sig var trumpet.

Kruxet var bara att då sjuåriga Rickie trodde att ”trumpet” hette ”cello”. Så när han sa att han ville lära sig cello var det såklart det som hans föräldrar anmälde honom till.

Misstaget uppdagades så fort han kom till den första lektionen och konstaterade att “den där kan man ju inte blåsa i”. Trots det tog han sig an det nya instrumentet och fortsatte ta lektioner i sju år.

– Hans lärare var väldigt irriterad på honom.”Rickie du måste läsa noter!” sa han. Rickie som alltid blundade när han spelade svarade bara ”men jag ser dem ju här” och pekade på pannan, säger Madeleine.

***

Rickie lärde sig de instrument han kom över. Framför allt spelade han trummor, gitarr och synth.

I högstadiet drogs han med i ett band som några klasskompisar hade. Inför deras första spelning hade de fortfarande inget bandnamn, så när arrangören frågade vad de skulle skriva på programbladet för konserten valde de ”Skjutsa hem oss”.

Annorlunda Randoms efter spelning på Trästockfestivalen 2012. Från vänster Per Eliasson, Rickie Paleski-Östlund, Niklas Wallström och Marcus “Ander” Andersson. Foto: Privat

– Vi hade inte körkort, eftersom vi gick i högstadiet. Så vi behövde ju få skjuts hem, minns barndomsvännen Niklas Wallström, när bandet strålar samman för en intervju över Zoom.

Det riktiga namnet kom i stället en tid senare, berättar de.

– Jag och Ander (Marcus Andersson) hängde hos mig och felläste boktiteln ”Annorlunda barndom”, så det blev ”Annorlunda randoms”. Det lät som ett bra bandnamn, säger Per Eliasson med ett skratt.

Egentligen så umgicks vi bara och en av sakerna vi gjorde var att repa

Annorlunda randoms var under några år ett färgsprakande inslag på Trästockfestivalen. Explosiv musik kombinerades med humoristisk scenrekvisita och utstickande klädsel.

De var ett band bestående av nära vänner som gjorde musik för musikens skull och för att det var roligt att hänga – precis som det ofta är för många av konstellationerna som är sprungna ur Mullberget och Trästockfestivalens mylla.

Annons

– Även om det låter klyschigt så var det en livsstil. Egentligen så umgicks vi bara och en av sakerna vi gjorde var att repa, säger Per.

– Rickie var den musikaliska kärnan i bandet och skrev all musik. Till stor del var det han som lärde oss att spela våra instrument, säger Niklas.

– Och på scenen var han en av de vildaste. Han var en sån jävla rockstjärna så fort vi började spela, fyller Ander i med.

”På scenen var han en av de vildaste. Han var en sån jävla rockstjärna så fort vi började spela”, säger Marcus ”Ander” Andersson. Foto: Carina Hedlund

Annorlunda randoms var varken första eller sista bandet Rickie skulle vara med i. Han har det inofficiella rekordet av att ha spelat med flest antal band på en och samma Trästockfestival.

Jag har nog aldrig fått samarbeta med någon så musikalisk

Det var 2011 när han stod på scenen inte mindre än sju gånger under festivalens dagar, bland annat med Üni-foreman, Noll och Elektronisk mumbo iumbo. Därefter har han fortsatt i band som Chicagojazzen, The Zancigs och Shifty Cruz.

– De flesta ville ha med honom i sitt band eftersom han kunde spela nästan alla instrument. Jag har nog aldrig fått samarbeta med någon så musikalisk, som var så duktig på allt från melodier till trumkomp, säger Jonathan Eriksson, sångare i Shifty Cruz.

Jonathan Eriksson spelade med Rickie i bandet Shifty Cruz (till höger). Foto: privat/Elias Bergkvist

– Jag hade något utlägg med honom om att han var med i för många band, haha. Han hade lovat att han skulle spela trummor med nån här och hjälpa till med nån där. Till slut var jag tvungen att säga ”du måste inte vara med i alla band”, säger han med ett skratt.

***

Under hösten 2013 kom det hemska beskedet. Värken som Rickie dragits med i huvud och nacke kom från en tumör i hjärnan.

– Han var 20 år. Han skulle flytta hemifrån och söka manusförfattarlinje eller plugga något annat inom film. Men precis då fick vi veta att han var sjuk, säger mamma Madeleine.

Sammanlagt med tumörer, biopsi och plastikkirurgi har han opererat sig tio gånger i hjärnan

Det blev operation. En första i mängden som Rickie skulle komma att göra.

– Sammanlagt med tumörer, biopsi och plastikkirurgi har han opererat sig tio gånger i hjärnan, säger Madeleine.

– Läkarna kunde inte förstå att han var så opåverkad. Förutom hjärntrötthet och att han sökte ord ibland var han som vanligt.

Annons

Många märkte inte av att Rickie var sjuk. Hans mamma tror att det berodde på att han bara träffade andra personer under sina energifyllda dagar. Däremellan hade han dagar eller ibland veckor när han var helt utslagen av trötthet.

Det som höll honom igång var musiken. Han kunde bli trött av mycket, men aldrig musik.

I Tyskland på Hurricane festival. ”Vi sov på backen första natten för att tältet kom bort på flyget. Vi var glada ändå”, säger Mathilda Almgren. Foto: Privat

När han inte spelade själv samlade han på skivor och åkte på festivaler och konserter. Och överallt fick han vänner.

– Det spelade ingen roll var i världen man befann sig. Gick man genom en stad med honom så förr eller senare ropade någon “hej Rickie!”, säger vännen Mathilda Almgren.

– Han hade någon egenskap som gjorde att människor upplevde att de lärde känna honom på en gång. Jag tror att väldigt många känner det som att de har förlorat en av sina närmaste och bästa vänner.

***

Hans eget favoritband var Bob hund. Rickie var med i en privat fanklubb som kallas ”Idiotklubben”.

Därigenom har han varit involverad på en sån nivå att han personligen lärt känna medlemmarna i bandet.

Ett av Annorlunda Randoms tidigaste bandfoton. Redan då var Rickie ett hängivet Bob hund-fan och bar bandets t-shirt vid fototillfället. ”Jag såg Bob hund med Rickie en gång på Gröna lund. Vi var på plats typ sex timmar innan konserten för att få bra platser. Nästa person i publiken kom 30 minuter innan start”, säger Ander. Foto: Privat

Till det här reportaget kontaktade vi Bob hund som delade med sig en anekdot.

Rickie var en av Bob hunds allra trognaste fans. Vid ett tillfälle skippade han en resa till bortre Asien för att istället åka buss (!) från Skellefteå till Hässleholm för att se oss spela på Siesta-festivalen. Den gången skällde jag skämtsamt ut honom och sa att han istället för att se oss för femtielfte gången borde passa på att se sig om i världen.”

Mamma Madeleine skrattar gott när hon får höra hälsningen.

– Precis så var det. Men det hade också med hans sjukdom att göra. Han hade tänkt resa till Korea men hade nyligen haft ett epilepsianfall så han kände sig lite osäker för att dra iväg så långt, säger hon.

***

Trots att Rickie levde ett aktivt liv och upplevdes frisk av många var han väldigt sjuk.

2018 var tumören tillbaka och de kommande åren blev han allt mer påverkad av sin sjukdom. Han fortsatte att spela i framför allt två band, Blodet och The Zancigs.

Under åren när det gått upp och ner med sjukdomen har musiken och det kreativa varit hans räddning

Men han blev tröttare och tvingades avstå från allt mer.

I februari i år fick de till slut beskedet att det inte fanns någonting mer sjukvården kunde göra.

Fem veckor senare hade han somnat in.

Ett hundratal personer deltog på Rickies minnesstund på Mullberget. Många av gästerna var personer som spelat med honom i olika sammanhang genom åren. Foto: Per Eliasson

– Jag har tänkt att det varit bra för honom att tumören inte satt på den hjärnhalva som påverkar kreativiteten. Det märktes ända in till kvällen han dog. Han kunde inte längre prata, men han kunde klappa händerna och stampa takten till musik, säger Madeleine.

– Under åren när det gått upp och ner med sjukdomen har musiken och det kreativa varit hans räddning. Det har varit hans driv hela tiden.

Efter Rickies begravning stannade ett hundratal personer kvar för en minnesstund i konsertlokalerna på Mullberget, navet i Skellefteås musikliv, som varit ett andra hem för honom.

– Logiskt så förstår jag att han är borta men det har ändå inte riktigt sjunkit in. Det känns fortfarande som att han ska komma in genom dörren här när som helst, säger Dennis Fahlgren från Blodet.

”Det känns fortfarande som att han ska komma in genom dörren här när som helst”, säger Dennis Fahlgren, i replokalen där de tillbringat tusentals timmar tillsammans. Foto: Jonatan Stålhös

Skinnjackan Dennis ärvt av Rickie knarrar när han rör sig i stolen.

Det river sönder en att han inte kan vara med och göra det

Blodet, som han och Rickie spelat i under åtta år fick nyligen sitt första skivkontrakt. Mödan av åratals nötande och repande har burit frukt. Deras första skiva ska nu spelas in för att släppas under det kommande året.

– Det känns fint att få knyta ihop skivan och göra den i hans minne. Men det river sönder en att han inte kan vara med och göra det, säger Dennis.

– Han kommer alltid att vara del av vad Blodet gör. Dels för att han varit med och skrivit musiken, men i en större mening har han påverkat oss i sitt sätt att vara. Är det något Rickie lärt en så är det att man inte ska slösa med tid och energi på det som inte räknas. Att fokusera på det man vill göra.

Dennis Fahlgren och Rickie har varit nära vänner sedan 2013 då de började spela musik ihop. Foto: Privat

Madeleine säger att hela familjen är imponerade över hur mycket Rickie hann leva under sin tid på jorden.

– Han hade ett ordspråk som var ”nu är nu, sen är sen”. Det gjorde att han aldrig oroade sig för det som var längre fram, säger hon och fortsätter.

– Det kan vara en av anledningarna till att han verkligen tagit vara på livet. För han har levt ett otroligt rikt liv trots att han varit så sjuk. Vi är så stolta över honom för det.

Artikeln är en del av Megafonen 25/5 – 2022. Läs hela tidningen här »

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons