***
”Men hörde du? Du vet Jessica och Anton?! Jo, de köpte ju en stuga, alltså en helt vanlig stuga, inget speciellt alls, en liten en, kanske 70 kvm, i Boviken. Den var vid vattnet men man kan inte ens bada där, bara lägga till med båten. Det var drygt ett år sedan nu, i början av förra sommaren. Nu sålde de. Hur mycket tror du de fick? De gav drygt två miljoner…”
”DRYGT TRE MILJONER!”
”EN MILJON UPP PÅ BARA DRYGT ETT ÅR!”
”Det är helt sjukt!”
”DE TJÄNADE ALLTSÅ EN MILJON PÅ BARA ETT ÅR!”
Förlåt, men råkade raljera på en kvällspromenad med min far. Fram tittade en bred och orimligt nasal skelleftedialekt (pratar glommersmål i vanliga fall).
Någon som hört en liknande historia i närtid? Eller själv berättat? Två händer upp här! Hur många gånger som helst. Massor av år i rad. Pappa också. Båda började skratta högt. Vi kände oss löjliga.
Tillväxten i Skellefteå är stor och bostäder har knappast varit så på tapeten någonsin. Hur få de är. Hur dyra de är. Var de ska byggas. Hur mycket folk tjänar på dem. Vem som har köpt var. Och den där som gjorde sitt livs affär, en bostadskarriär spikrakt upp.
Tillväxten i Skellefteå är stor och bostäder har knappast varit så på tapeten någonsin.
Men nu känner jag att vi måste reflektera över det här. Tackar min vän för den insikten. För handen på hjärtat, hur intressant är det egentligen att snacka bostadspriser, hur dyrt eller billigt det är i vissa områden och vilka vinster folk stoppat i madrassen? Om man inte själv ska sälja eller köpa vill säga. Jag upplever att det är mer regel än undantag att ämnet kommer på tal vid middagar eller andra tillställningar.
Hata är ett starkt ord, men en av mina vänner formligen hatar hajpen – som för övrigt känns som den pågått i alla fall halva mitt vuxna liv.
När vi umgås lyckas jag lägga band på mig och klarar oftast att hålla mig från slentrianprat om hur otippat det är att bostadspriserna stigit så pass mycket under pandemin t.ex. En eller några hemnetlänkar har genom åren tyvärr råkat hamna i hennes inkorg. Ber här med om ursäkt för det min vän.
Men jag känner ju innerst inne att det ligger något ganska sunt i hennes motstånd. Det är likadana berättelser år ut och år in och ärligt talat kan jag inte minnas att något av alla dessa bostadssamtal gett mig något speciellt. Självklart är det ett värde de få gånger jag letar boende eller varit i säljartagen. Men i övrigt, nja. Det känns mer som ödslad tid, kanske till och med själsdödande om jag tänker efter.
Det ligger något ganska sunt i hennes motstånd.
Det brukar vara rätt poppis att räkna ut hur mycket sammanlagd tid som går åt till att sminka sig under en livstid. Och skrika: Va?! Det kan inte vara sant?!
• Om en sminkar sig 15 minuter per dag, 320 dagar om året från 15 års ålder till 70. Under de 55 åren har en spenderat 4 400 timmar eller 183 dygn framför spegeln.
• Om en ägnar sig åt bostadssnack fyra gånger i veckan, 20 minuter per gång från 20 års ålder till 70. Under de 50 åren har en sammanlagt spenderat 3 467 timmar eller 144 dygn på det här. Och då har man mest troligt bott på samma ställe i massor av år, kanske runt halva livet eller mer.
Halvera de 144 dagarna till att börja med vore väl rimligt, eller i alla fall stryka en tredjedel?
Jag tror att det måste ske en nedtrappning av det här nästan tvångsmässiga behovet att prata om bostäder som man själv inte är involverad i. Det känns som en sjuka. Och jag är definitivt smittad. Är du?
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
