***
Peppen att röra på sig. Man taggar igång, tränar som fan i någon vecka. Springer, styrketränar och kör upphopp innan läggdags. Man börjar titta sig runt efter ”lämpliga” målsättningar som att åka nio mil längdskidåkning eller springa en halvmara i alperna. Jo, jag har gjort båda. Sen dör motivationen. Man skiter i allt, tills peppen kommer igen efter några månader, eller kanske ett år. Så fortsätter det gång på gång. Jag hetsar och ger allt – eller inte ett skit. Jojo i sin renaste form.
Nu kan det vara så att jag hittat en nyckel.
Jag har alltid sett mig som en tränande människa, hållit på med en massa idrotter sedan jag var liten. Och på den tiden jag spelade volleyboll, fotboll och hockey var det så enkelt med kontinuitet. Träningen var ju liksom inbyggd i livet, något den inte varit efter idrotts”karriärens” slut. Att träna har nästan alltid känts jobbigt, förutom när jag under perioder varit spinninginstruktör vilket är bland det roligaste jag vet. Jag har nog lite kapitulerat för tanken på att motion skulle kunna vara något annat än en uppoffring – men nu kan det vara så att jag hittat en nyckel.
Nyckeln heter Runstreak. Kort sammanfattat är det en utmaning där man ska springa minst 1,6 km (en engelsk mile) varje dag, utan avbrott. Det var ett ganska bra tag sedan jag hörde talas om den men tyckte att det lät osunt att springa varje dag, den superkorta sträckan till trots. Väldigt lätt hänt att man drar ut och springer även om man är sjuk eller har ont någonstans, tänkte jag.
För nästan ett år sedan påbörjade så den eminenta skidexperten på SVT, Johanna Ojala, en variant, en run-n-skistreak som innebär 20 minuters skidåkning eller löpning per dag. Hon inspirerade mig och för drygt en månad sedan läste jag på lite mer om det här med Runstreak och beslöt mig för att testa. I någon av alla artiklar stod det att en Runstreak ska ses som en daglig rörelse eller aktiv vila och inte hård träning. Eftersom syftet är att må bra och inte skapa någon osund hets så gick jag igång på det.
Nu är det även en fotoutmaning, bara för att det är kul.
Då jag känner mig själv rätt bra vid det här laget outade jag spektaklet på sociala medier, enbart i syfte att det skulle bli svårare för mig att ge upp. Så nu är det även en fotoutmaning, bara för att det är kul. Varje runda springer jag omkring och letar ett motiv att posta på Instagram.
I skrivande stund har jag sprungit 20 minuter, 38 dagar i rad. Det är inte längre en fråga OM jag ska få min dagliga motion – det är en fråga om NÄR. Pressen på hög fart är noll. Någon dag när jag var riktigt frusen och ganska omotiverad drog jag bara på mig täckbyxorna och täckjackan och sprang. Fort var det gjort. Att ha de rätta träningskläderna med bästa membranet känns sekundärt. Bra skor desto viktigare dock.
Kanske är det dumt att ropa hej, men jag tror att det här kan vara min grej. Om det känns jobbigt en dag så ”är det ju bara 20 minuter”. Men det fantastiska är att ”bara 20 minuter” per dag blir 560 minuter i månaden, eller nästan tio timmars löpning. Jämför det med noll så fattar man att det är en jäkla bra grej!
Kanske är det dumt att ropa hej, men jag tror att det här kan vara min grej.
Jag är skyldig min kropp den här omvårdnaden med tanke på all tid framför datorn, men trodde nog aldrig att jag skulle hitta ett så här bra sätt att ta hand om den. Någon frågade hur länge jag ska hålla på. Hela livet känns det som just nu. Sen kan man ju modifiera efter hand, byta till en annan träningsform för att inte bli uttråkad, eller varva två eller tre olika.
Efter en snabb googling verkar det som att engelskmannen Ron Hill har den längsta Runstreaken i världen, 52 år och 39 dagar har han kört. Skrattade gott åt rubriken i Runners World; ”On Sunday, Ron Hill did something he hadn’t done in the past half century: He took a day off”.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
