***
Det fanns en tid när den vanligaste kulturformen i Skellefteå var att säga att det aldrig hände något i Skellefteå. Och det gjorde det ju inte heller. Inte på det där sättet som får människor att spontant börja boka barnvakt eller köpa konsertbiljetter innan löning. Vi var en plats där framtiden länge kändes som något som pågick någon annanstans. Stockholm kanske. Göteborg ibland. Umeå om man var på gott humör.
Här blev människor äldre. Hus stod kvar. Folk flyttade. Det pratades mycket om hockey, väder och vem som hade fått jobb på kommunen. Inte för att det var fel. Men det fanns också en känsla av att världen på något sätt passerade oss ute på E4:an. Vi valdes konsekvent bort.
Det besynnerliga är att man vänjer sig vid sådant.
Till slut börjar man nästan romantisera stagnation. Man säger saker som:
“Det är väl ändå ganska skönt att det är lugnt.”
Vilket är en norrländsk formulering för existentiell svält.
Men något hände med Skellefteå. Eller kanske med skellefteborna.
Vi slutade be om ursäkt för att vi fanns.
Och nu sitter man här och inser att man plötsligt en kväll måste välja mellan att se Olof Wretling eller gå på konsert med Primal Scream. I Skellefteå. Låt det sjunka in en stund. För den meningen hade åtminstone för mig tidigare känts lika rimlig som att hitta ett korallrev i Boviken.
Dessutom har just Society Expo genomförts – ett fullkomligt fyrverkeri av människor, idéer, samtal, konst, musik och märkliga små ögonblick där man plötsligt inser att ens hemstad känns större än den gjorde för bara några år sedan. Inte geografiskt. Mentalt.
Ängslighet är en märklig kraft. Den får människor att krympa sina drömmar. Den får städer och samhällen att börja tänka smått. Försiktigt.
Och det fina är att folk faktiskt dyker upp. Det är kanske det som gör mig mest glad. Inte bara att saker händer, utan att människor vågar ta del av dem. Att salonger fylls. Att det ärligt talat kan vara lite knivigt att boka ett bord på en restaurang. Att människor klär upp sig lite. Att någon står med ett glas vin och diskuterar scenkonst i Skellefteå utan att behöva viska fram det som ett erkännande.
Vi har blivit en plats som törs.
Det betyder inte att allt är perfekt. Det betyder inte att alla problem är lösta. Men det betyder att vi slutat se oss själva som en plats där man bara väntar på nästa nedläggning.
Och jag tror att det är livsfarligt att börja tvivla igen.
För ängslighet är en märklig kraft. Den får människor att krympa sina drömmar. Den får städer och samhällen att börja tänka smått. Försiktigt. Rädda för att sticka ut. Rädda för att misslyckas. Rädda för att någon i kommentarsfältet ska skriva att “det där behövs väl inte” (nu imiterade jag dem snällt, för jag vet att en del barn ibland läser det jag skriver, men gudarna ska veta att det finns idioter som njuter av att bete sig vedervärdigt mot sina medmänniskor och som därför gör det regelbundet – häpnadsväckande faktaresistent).
Men det behövs.
Allt det här behövs.
Kulturen. Modet. Visionerna. Galenskapen i att ens försöka.
För vet ni vad som händer annars?
Då händer ingenting.
Och vi har redan testat det.
Per Strömbro
