***
Det tog uppskattningsvis tio minuter efter hemkomsten från skolavslutningen för dem att packa allt som behövs för ett långt sommarlov i sommarresidenset. Ett Nintendo Switch, mobilladdare, täcken och kuddar. Det var i stort sett allt och med målmedvetna steg och påtaglig iver gav de sig iväg.
Destinationen är ingen stuga i traditionell bemärkelse. Inte ens ett gårdshus. Det är soffan i vardagsrummet i villan i Skelleftehamn där vi bor och från och med nu kommer soffan i allt väsentligt att utgöra deras hem fram till mitten av augusti. Här kommer de natt efter natt att sova skavfötters. Ibland också med övernattande kompisar. All fritidsaktivitet kommer att ske här därför att det antingen kommer att vara för regnigt, eller soligt, eller ingentingattgöraigt för att vistas utomhus. Måltider – primärt Gorbys och chicken nuggets – avnjuts självklart här också. Mycket oklart om de kommer att duscha innan nästa termin. Och det får vara okej, antar jag.
Det finns väldigt, väldigt dömande föräldrar på Instagram och du måste vara betydligt mer hårdhudad än jag för att inte bli påverkad av dem.
Under många år kämpade jag tappert emot. Jag försökte att forma barnen till individer som vill vistas ute och få sommarbruna ben och gräsfläckiga kläder. Men även till rekorderliga människor som kan tänka sig att åtminstone smaka ett salladsblad eller att liksom jag uppskatta att sitta stilla och bara stirra på ett äppelträd som blommar. Jag ville att de skulle gå i säng senast 20.00 och inte behöva påminnas om att borsta tänderna. För mitt inre byggde jag upp scenarion där de tårögt av glädje tjöt ”Jaaaaa!” när jag föreslog att vi skulle åka till Arkeologstigen i Jävre eller någon grotta utanför Bygdsiljum. Men det uteblev och möttes istället av högljudda protester och någonting totalt lösryckt och vilt främmande om barnkonventionen.
För är det någonting alla dessa års studerande av och experimenterande med barn som tvingas gå utanför sin comfort zone har lärt mig så är det följande: De hatar det! Faktum är att de säkert kontaktat sociala myndigheter åtskilliga gånger med begäran om att bli tvångsomhändertagna när jag föreslagit att de helt utan att riskera sina liv även kan äta kanterna på grillmackorna.
För är det någonting alla dessa års studerande av och experimenterande med barn som tvingas gå utanför sin comfort zone har lärt mig så är det följande: De hatar det!
Tidigare har det där vållat mig viss oro, kanske mest för att jag varit rädd för hur det ska se ut för utomstående. Det finns väldigt, väldigt dömande föräldrar på Instagram och du måste vara betydligt mer hårdhudad än jag för att inte bli påverkad av dem. Men nu har jag fullt ut anammat en uppfostringsstil som kallas för låt-gå-föräldraskap. Den är nog egentligen rätt självförklarande men för att förtydliga går den ut på att säga saker som ”ja” eller ”visst” eller ”okej” till allt som ens avkommor vill. Det är enkelt! Du ifrågasätter ingenting och slipper den där frustrerande känslan av nederlag. Jag tror att det kommer att förlänga mitt liv med minst 15-20 år.
Det kan behövas. För jag misstänker att mina barns livsstil lär resultera i att de rekordtidigt drabbas av osteoporos och en rad andra tillstånd som skörbjugg. Och vem ska då ta hand om dem?
Per Strömbro
