När jag tittar ut genom köksfönstret sitter de där, de som slet och lade grunden till det Sverige som vi ser idag. Det är onsdag klockan 14.00 och onsdag i min bostadsrättsförening betyder att det bjuds på fika på innergården. De äldre sitter vid ett träbord tillsammans med några få ur en yngre generation. Det ser trevligt ut. Påtår och skratt om vartannat.
Jag är ganska nyinflyttad i min lägenhet men har redan känt av den generösa inställningen här, och jag är övertygad om att det är den stora andelen pensionärer som starkt bidrar till det. De oljar möbler, planterar buskar, sätter blommor och ordnar hockeykvällar i samlingslokalen. På innergården kan jag och min dotter plocka vinbär, smultron, blåbär, körsbär och plommon. Ja, jag vet, om inte det är lyx så säg. Som om inte det är nog, bakom huset jämte vårt finns pallkragar med hallon, sallad, jordgubbar och sockerärt. Ja just det, äpplen finns det så klart också. För en som är uppväxt på landet, ja för alla andra också, är det här fantastiskt.
På affischerna i trappuppgången annonserades det för några veckor sedan om föreningens ”Höstdag”, en dag de allra flesta gör allt för att slippa. I alla fall i mina tidigare bostadsrättföreningar. Så kom jag hem från jobbet och det kryllade av folk som klippte ner buskar och gjorde gården redo för en ny årstid – som gav av sin tid och energi för något gemensamt. Av naturliga skäl var det svårt för mig att hjälpa till med en utforskande ettåring runt benen, men vi gick i alla fall ut.
Runt eldstaden satt och stod massor av människor. Färdiggrillade hamburgare fanns det gott om så middagen var räddad. Där fick jag på nära håll känna på drivet, den generösa och inkluderande känslan.
En äldre pensionerad dam berättade bland annat hur fantastiskt det var att få bo här och hur hon som ensam med barn på andra orter trots allt kunde känna sig trygg. Hur överenskommelsen med grannen mittemot gör skillnad. Om morgontidningen fortfarande ligger kvar i tidningsstället utanför hennes dörr efter klockan nio är det på sin plats för grannen att slå en signal för att se till att allt är i sin ordning.
Efter en hamburgare, festis och flera nya möten gick vi hem till oss – förbi en kvinna som plockat fram yxan för att spetsa till några långa pinnar. Hon gjorde vinbärsbuskarna redo för vintern – för att den ska leverera bär ytterligare en sommar, inte bara till henne själv – utan till oss alla.
De som slitit ett helt yrkesliv för att bygga upp den välfärd vi alla får ta del av idag. Vi har mycket att lära av dem.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
