***
”Pappa – Paul har spytt”, säger min dotter när hon väcker mig. Det är runt midnatt natten mot måndag och en gång i timmen de närmsta åtta timmarna får jag tömma hinken som står vid min sons säng.
Det kan nog inte bli så mycket värre nu. Igår skjutsade jag min hustru till akuten. Hon hade så fruktansvärt ont i magen. Hon har haft det länge och nu gick det inte längre. Det är tydligen en inflammation i tarmen. Hon stannar på lasarettet över natten åtminstone.
Det kan nog inte bli så mycket värre nu. Igår skjutsade jag min hustru till akuten.
Jag hade suttit på parkeringen en timme och väntat på att hon skulle komma ut igen men gett upp och åkt hem eftersom jag hade två stora rum att tömma inför morgondagens start av totalrenovering på nedervåningen. En drös hantverkare på ingång och här står jag som gräsänkling på knä och torkar spyor. Det blir ingen sömn i natt.
Det kan nog inte bli så mycket värre. Fast klipptiden imorgon är bara att glömma. Och oddsen är väl att jag också blir magsjuk. Det blir jag två dygn senare.
Hon är fortfarande på lasarettet i väntan på att inflammationen ska lägga sig men den envisas och hon är dåsig av mediciner. Har knappt pratat med henne. Har fullt upp med att behålla mitt eget maginnehåll och hålla barnen vid liv. Men det här ska väl också gå över och om ett par veckor, till påsk, åker vi äntligen till Berlin. Nu ska vi bara ta oss igenom denna veckas prövningar som börjat anta bibliska mått mot vår familj.
Nu ska vi bara ta oss igenom denna veckas prövningar som börjat anta bibliska mått mot vår familj.
Fredag morgon är jag frisk. Ska precis gå in till frisersalongen men blir hejdad av ett samtal från lasarettet. På andra sidan linjen presenterar sig en man. Han är kirurg och undrar om jag är min frus make. Det är alltid en olycksbådande inledning på ett samtal, tänker jag för mig själv.
Han undrar om jag hört om händelseutvecklingen på morgonen. Det har jag inte. Han berättar att prover de tagit visar att hon har cancer i tjocktarmen. Det är allvarligt och hon ska rullas in för operation. Jag får komma och besöka henne om en stund.
Jag släcker ner, går in i autopilotläge och blir kusligt rationell. Jag gör imaginära att-göra-listor. Jag tänker ut tusen scenarios. Det är inte svårt att låta fantasin skena iväg till de mörkaste.
Ska jag förlora henne nu?
Det är inte svårt att låta fantasin skena iväg till de mörkaste.
Men det finns ingenting att hämta i de avgrundsdjupa mörka vatten som utgör rädslans hav. Och jag inser att det mesta jag någonsin har oroat mig för aldrig har slagit in. Tydligast av allt inser jag att vi bara har nu. Nu.
Vad vill jag göra av det? Samma som jag har gjort hittills, blir svaret. Jag ska älska varje ögonblick med henne. Aldrig ha någonting outtalat. Aldrig somna osams. Alltid stötta. Fira allt vi kan! I nöd. I lust. Nu är det nöd.
Operationen går bra. Senare undersökningar ska visa spridning av cancern. Det blir cellgifter, fler operationer. Bättre nyheter, sämre nyheter och bättre igen. Hon ska fortsätta att leva.
Men innan allt det där ska den här vedervärdiga veckan få ett slut och nu kan det väl ändå inte bli mycket värre. Eller?
Men innan allt det där ska den här vedervärdiga veckan få ett slut och nu kan det väl ändå inte bli mycket värre. Eller? För givetvis har en okulär besiktning av mitt hår och barnens kalufser med all önskvärd tydlighet visat att vi har löss.
Och jag tänker: Fan ta dig om du inte älskar livet. Du kan hata din situation, läget i världen och tycka synd om dig själv allt du orkar men du måste älska livet. Det tar slut snabbt nog ändå.
Per Strömbro
per@megfonen.se
