***
När jag var liten var Sara Lidman tanten med kort, spretigt silverhår som handlade på Ica i hembyn. Inte namnet på ett av världens högsta trähus. Idag är det just det. Lidman skulle ha fyllt 103 i år och Sara har just fyllt fem. Båda ska hyllas!
Jag har med stolthet visat upp Sara för vänner som bor på annan ort. Här kan man äta gott, läsa nytt, se långt, vila ett tag, känna sig fri, uppleva konsert, leka detektiv. Inspireras och råka bli kvar. Och till våren kommer Tingsek med sin jubileumsturné. Grattis Skellefteå!
De få gånger vi åker in till stan från Sunnanå så är Sara ofta målet. Ärligt talat trodde jag nog inte att ett enda hus skulle kunna göra så mycket för en stad. Men vilken tur att det var fel. Helt fel. I alla fall ur min synvinkel.
Jag har bland annat sett Stygn och Vi är däggdjur, lyssnat på Monica Mac och Arvid Nero. För bara någon vecka sedan satt jag vid ett litet cafébord och njöt när Annika Norlin pratade om hur man kommer så nära. Annika som är större än en gud. I alla fall ur min synvinkel. I våras såg jag Frida Hyvönen i ECHO, där inte ens hon själv, som enda skådis på scenen, visste vad som skulle hända.
Och sofforna med alla färgglada kuddar längst in på Paulos. Det är precis lagom svårt att resa sig och gå. Jag åt en friterad kronärtskocka där och smaken sitter kvar. Ett glas bubbel efter en jobbvecka är en fin start på helgen. Samtalet med regissören för Jag tänker på kärlek, en föreställning som vi senare såg, har jag vikt ihop och sparat i fickan. Och sen en drink högst upp på Miss Voon när kvällsmörkret lagt sig. Jag blickar ut och får en flashback till en takbar i Istanbul för något år sedan. Den var mer än magisk. För en stund känns allt möjligt. Framtiden ligger fri och luften är hög.
Inte för att varje besök måste vara storslaget. Ibland räcker det med en hissresa upp och ner, en kopp kaffe medan barnet leker eller att leta en kudde en stund.
På plan två avlöser barnutställningarna varandra – Pettson och Findus ena gången och Alfons Åberg nästa. Jag sitter och halvslumrar efter att ungen vaknade 05.30, medan små skelleftebor hittar nya kompisar för den närmaste timmen. Genialiskt! Och det måste alla föräldrar tycka tror jag.
Sedan vaknar jag till när det återkommande tjatet om hissen startar. Hon lägger sig på hissgolvet med armar och ben rakt ut och ber mig trycka upp oss så långt det går. Hon blundar. Sen åker vi ner igen. Det var veckans karusell.
Och de stora öppna ytorna. Kusinerna springer av sig på trägolvet.
Och varje gång letar dottern upp kudden som brorsans sambo sytt. Hon är så stolt över att den ligger där på trappscenen. En okänd får såklart höra berättelsen om att Anki ”faktiskt gjort den”.
Jag har lånat böcker, läst tidningar och haft möte i bibliotekets inglasade små krypin. Jag har vilat på spa, badat, bastat, sovit över och missat frukosten.
Ett helt hus av olika sorters pauser.
För mig är Sara är strösslet i stan. Inte för att varje besök måste vara storslaget. Ibland räcker det med en hissresa upp och ner, en kopp kaffe medan barnet leker eller att leta en kudde en stund.
Jag längtar till nästa gång vi ska dit.
Cecilia Edström
