Annons
Många tävlingar pågår i det tysta i morgontrafiken, skriver Megafonens reporter Jonatan Stålhös. Foto: Pixabay/Jonatan Stålhös

Stålhös: Vi måste prata om den tysta tävlingen i morgontrafiken

KRÖNIKA Morgonpendlingen handlar inte bara om att ta sig fram till jobb eller skola. Det handlar om att vinna, väl?

Annons

En vanlig morgon i september. Regnet piskar mot regnkläderna när jag rullar över Lejonströmsbron på väg till jobbet. Har bra fart efter backen från Sunnanå ner mot bron och ingen annan trafik att ta hänsyn till.

Just där och då är vägen min.

Trodde jag. För plötsligt blir jag omkörd av en annan cyklist, ännu mer insvept i diverse vattenavstötande plagg än jag.

Annons

Ingenting är uttalat av någon inblandad. Men för mig är det tydligt att det plötsligt är tävling. En sorts diffus tävling med oklar målgång, och en ovetande motståndare.

Det här är ett barnsligt drag, det vet jag. Kanske ett sånt där idiotiskt manligt. Gör kvinnor så här?

Men jag accepterar den kastade handsken (som garanterat inte kastades) och ökar farten aningen för att ta rygg över bron.

Den andra cyklisten har 15-20 meters ledning när vi tar oss an stigningen upp mot landskyrkan. Plötsligt ställer sig hen upp för att få mer kraft i uppförsbacken.

Ha! Ett svaghetstecken.

(Eller bara en cykel med begränsade växlingsmöjligheter.)

Jag å andra sidan lägger mig på ett större drev och håller mig sittande uppförsbacken igenom. Ett tyst power move.

Jonatan Stålhös njuter ofta av att cykla till jobbet. Den här bilden är från en annan bro, en annan morgon.

Avståndet mellan oss minskar stadigt. När det planar ut uppe vid Stiftsgården passerar jag och går upp i ledning.

Undrar hur många som håller på så här? Hur många såna här tysta tävlingar som pågår hela tiden, utan att folk ens vet om att de deltar?

Och nu kommer vi in i ett väldigt kritiskt läge. Den här personen har redan cyklat om mig en gång. Det ska inte ske igen, så nu måste jag hålla uppe farten. Utan att det blir för uppenbart, såklart.

Man vill ju inte framstå som en galning.

Färden byter kurs, förbi kyrkan och mot stan. På min vänstra sida strömmar barnen till Lejonströmsskolan.

Det är så många fler barn än vuxna som cyklar i regnet. Varför är det så?

Tål vi vuxna mindre, hinner jag tänka innan jag har passerat skolgården.

Annons

Jag rullar genom Bonnstan. Asfalten är ny och slät sedan den lades om i våras och det går lätt lätt nu. Segern hägrar.

Undrar hur många som håller på så här? Hur många såna här tysta tävlingar som pågår hela tiden, utan att folk ens vet om att de deltar?

Men den största frågan som hänger kvar hos mig är: varför jag? Jag är ju inte ens en tävlingsmänniska.

Med handen på hjärtat så skulle det inte påverka mig överhuvudtaget om jag hade blivit omkörd igen.

Men ändå blir det NÅGOT.

Annons

Efter att ha tagit mig genom Bonnstan har jag också nått min slutdestination. Innan jag hoppar av cykeln tittar jag över axeln.

Min motståndare syns inte till! En övertygande vinst till undertecknad.

Eller så skulle bara den andra cyklisten någon annanstans.

Mest troligen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons