Ett par veckor in i post-restriktionstid. Det är en ny men ändå välbekant tillvaro som vi trevande anpassar oss till.
Lockad av sorlet och en spännande doft av grillade hamburgare sökte jag mig ner till älvbrinken där hopar av Skellefteåbor följde vintersimmet. Som många andra hittade jag en plats i gradängen med tillräckligt bra utsikt över älven.
Min blick sökte sig snart i andra riktningar.
Men motljuset var ansträngande och min blick sökte sig snart i andra riktningar, bort från självplågarna nere på isen till personerna runt omkring mig. De verkade muntra och pratade om bravader i OS och om hur föret var i Bygdsiljum sist de var där, om hur svågern byggt en stuga i Hemavan och om att hela familjen precis suttit i karantän på grund av ”kåvidd’n”… DÄR!
DÄR ANFÖLL DET MIG MED FULL KRAFT! Samma isande mardrömsliknande känsla som jag hade första gången jag satt ensam bakom ratten i en bil med nytaget körkort: Är det här lagligt?
Ja. Vi får umgås i grupp nu.
När min inre polis lugnat sig betraktade jag hur människor hälsade på varandra. Jag var nyfiken på om någon skakar hand. Min tes är att vi kanske lagt av med det efter två års bannlysning. Att vi liksom vant oss av med det. Att det mesta kommer att bli precis som tidigare, men att handskakning som den givna hälsningsmetoden inte överlevt pandemin.
För somliga surdegar till människor vore det närmast ett direkt hot mot den egna identiteten.
För somliga surdegar till människor vore det närmast ett direkt hot mot den egna identiteten och – vad värre är – folksjälens. För ”i Sverige tar vi i hand”. Amen. För andra, som är mer bekymrade över sjukdomar än etikettsbrott, vore det rätt skönt. Jag är inte virolog men helt ärligt vill du inte veta hur många som undviker att tvätta händerna efter toaletten (oavsett om besöket gällde bimbim eller bambam) och du vet hur begärligt det kan vara att bita på naglarna. You do the math!
Även om jag uppskattat att skaka hand klarar jag mig utan. Jag tror att folksjälen överlever också. Folkhälsan lär definitivt gynnas.
Eller? För jag noterar att vi trots allt tycker om att röras. Än så länge verkar det vara begränsat till att stryka eller att ta ett lätt grepp runt varandras överarmar. Det tycks ha högre hit-potential än det där med att toucha armbågar. Jag experimenterade vid något tillfälle med det tillsammans med bekanta och sa någonting om att ”det är ju så här man ska göra nu, höhö”. Det kändes mest konstlat och blir nog bara en parentes i historien.
Vad händer när fullt påklädda strykningar inte räcker?
Men vad händer när fullt påklädda strykningar inte räcker? Människan är ett släkte som alltid vill ha mer och alltid utmanar gränser. Jag är rädd för att vi går ur askan i elden.
Varför?
Redan innan pandemin noterade jag en svag men ändå märkbar trend, troligtvis från Stockholm: Kindpussen. Oj så bortkommen jag känner mig när jag utsätts! Jag blir stel som en pinne, blundar krampaktigt, krystar fram ett par smackljud, ber till Gud att jag inte gör någonting oåterkalleligt pinsamt fel eller skymfande och väntar bara på att det ska vara över så att jag skamset kan krypa undan.
Men jag befarar att det bara är att vänja sig, eller börja gå omkring i fullkroppsstora kondomer. För kardan är död och någon måste ta dess plats. Länge leve kindkyssen! Och måtte virus- och bacillgudarna vara oss nådiga.
Det är synd om människorna. Undra på att vi väljer att ta ett iskallt dopp i älven då och då.
Per Strömbro
