Annons

Per Strömbro: ”Som barn inbillade jag mig att det blir enklare”

KRÖNIKA Per strömbro om stressiga morgnar: ”Ett bekymmer är att vi b-människor förökar oss och vår dygnsrytm tycks gå i arv”

Annons

***

Som barn inbillade jag mig att det blir enklare. Nu är jag 41 och inser att det inte blev bättre. Dagen börjar för tidigt och jag vänjer mig aldrig vid att tvingas stiga upp. Men jag tror på kollektivets makt och spelar följsamt med för att det här samhället ska fungera. A-människorna vann slaget om 8–5.

Ett bekymmer är att vi b-människor förökar oss och vår dygnsrytm tycks gå i arv. I alla fall i min familj. Det knyter sig i magen varje morgon 05.45 när larmet går och jag först måste genomgå en drabbning mot snooz-impulsen för att sedan väcka fientligt inställda barn som uttrycker sig ganska kränkande om mig och deras mor.

Men jag låter aldrig impulsen vinna. Inte sen den dagen jag råkade somnade om.

Men jag låter aldrig impulsen vinna. Inte sen den dagen jag råkade somnade om.

Jag vaknade till igen och konstaterade panikslaget att bussen till stan och mitt måste-möte går om 15 minuter. Min fru hade tagit bilen för ett möte på en annan ort och med fasa insåg jag att min dotter som skulle till förskolan befann sig i djupsömn.

Jag rusade ur sängen och in i hennes sovrum där jag auktoritärt förklarade situationen och vikten av att inte tjafsa om någonting. Inte idag! ”Bussen går prick 07.35 men vi hinner om du lever upp till din del – då får du en ponny eller nåt när vi kommer hem.”

Annons

Till min förvåning gjorde hon precis som hon blev tillsagd. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare. Med en nästan ömsint min lät hon mig klä på henne overall, mössa och tumvantarna (vars foder aldrig, aldrig, ligger rätt mot ytterhöljet) utan att trilskas.

Till min förvåning gjorde hon precis som hon blev tillsagd. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare.

Det gav hopp.

”Spring Mary, spring så kommer jag ikapp! Det här klarar vi”, sa jag upprymt och lyfte ut henne på bron.

Men hon rörde sig inte ur fläcken. Hastigt samlade jag ihop mina ytterkläder och datorväskan. ”Mary!”, utbrast jag, ”Bussen går om två minuter – varför står du bara där?!”

”Jag har ju inga skor, pappa …”, svarade hon med den minsta rösten jag har hört.

Ridå.

Annons

Jag kände mig som den sämsta föräldern i världen. Möjligtvis fanns det i djurriket något exemplar som var värre – typ ett lejon som biter ihjäl ungar, men bortsett från det var jag lägst.

Jag vet inte vad du har för erfarenhet av 4-åringar och vinterkängor, men det är sällan smidigt. Alltså handlade jag rationellt. Jag tog hennes kängor i ena handen, lyfte upp henne med den motsatta armen och började löpa mot förskolan. 20 meter från grinden fick jag ögonkontakt med en barnskötare. Synen av en man med desperat blick komma rusande med en jacka och ett barfota barn liggande över axeln fick henne att instinktivt inse allvaret i situationen. ”Jag tar henne, vi hörs sen”, sa hon och sträckte reflexmässigt ut sina armar över staketet.

Det blev en perfekt växling. Jag tror att det var mitt livs vackraste sportögonblick och jag hade njutit enormt över det om det inte vore för att … tja … jag precis använt min dotter som en stafettpinne.

Jag tror att det var mitt livs vackraste sportögonblick.

Annons

Jag hann med bussen! Flåsande och med tilltagande eftersvettningar drabbades jag av lätt ångest över att nog ha lovat lite för mycket när jag sa att hon skulle få en häst. Vi har ju inte ens ett stall.

Jag lovade mig själv heligt att aldrig upprepa morgonens kalabalik och jag tänkte: Vi har ju alltid imorgon. Med blanka ark och nya kritor till. En chans att bli en bättre människa. Om bara morgondagarna kunde börja lite senare.

Per Strömbro
Kommunikatör, skribent och tidigare journalist

Artikeln är en del av Megafonen nr 11 – 2020. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons