Jag hade allt klart för mig. Jag visste precis. Jag skulle bli rockstjärna alternativt bonde eller pilot. Nu börjar jag tro att min barndoms visioner inte kommer att införlivas. Mycket för att jag helt enkelt inte har några som helst förutsättningar till det. Jag är för okarismatisk och ohändig och dessutom smått färgblind.
Men det är ok. Jag har ett givande liv ändå och medan rockstjärnorna slår sönder hotellrum, bönderna sliter sinnesjukt mycket och piloterna tittar på horisonter (alltså, det måste ju vara det tristaste jobbet i världen – jag ville mest bli pilot för att få fri tillgång till ”Flygfrakt”*) så kan jag hålla saker och ting lite öppet i väntan på att jag ska komma på vad jag ska bli när jag blir stor.
Sånt kräver övertygelse och ihärdighet. Jag beundrar dem.
Samtidigt kan jag avundas de som inte gett upp, som följt kall och drömmar, aldrig avvikit från vägen eller tjuvrökt. Sånt kräver övertygelse och ihärdighet. Jag beundrar dem.
Det finns andra typer av övertygade och ihärdiga människor som jag är mindre imponerad av men som jag emellanåt ändå kan avundas. Det är de som vet, alltid har vetat och aldrig känt att de behöver ändra en åsikt just på grund av – exakt – att de vet.
För även om jag blir förbluffad över den tvärsäkerhet som förvånansvärt många uttrycker i vitt skilda frågor som vad som är fel med Sverige eller varför vaccin är en dålig idé, måste det vara en välsignelse att veta bäst. De skulle nog ha perfekta liv om det inte vore för att de som vet bäst, och regelbundet berättar för världen att de gör det, ideligen stöter på andra personer som vet lika bäst, fast med direkt motsatta uppfattningar och slutsatser.
Jag tror ändå att vetskapen att de vet bäst skänker dem glädje och gör dem trygga.
Nu måste de istället ägna en betydande del av sin vakna tid till att i diverse kommentarsfält försvara sin ståndpunkt som oftast inte har efterfrågats. Men jag tror ändå att vetskapen att de vet bäst skänker dem glädje och gör dem trygga i sig själva. Det är väl det vi alla i grunden strävar efter.
Själv vet jag egentligen bara att jag inte vet så mycket. Det enda säkra i livet är att vi en dag ska dö och jag har allt mindre lust att ägna tiden fram till dess med att tjafsa om vem eller vad som är rätt eller fel.
Betyder det att jag helt tappat geisten och i en planlös tillvaro lagt mig ner för att invänta döden?
Inte alls! Jag vänder blicken från kommentarsfälten och söker nya intryck. Bara den senaste veckan har jag blivit en fena på att vika kläder enligt en japansk vika-kläder-gurus metoder. Men framför allt har jag fortfarande två tydliga livsmål som jag försöker att låta mina handlingar styra mig i riktning mot. Det går sådär. Samtidigt ska man inte sätta för lätta mål – det är viktig att sikta mot stjärnorna om man vill nå månen, så att säga.
Det ena målet är att lyckas få mig själv och min närmsta familj att sluta göra gropar i smörpaketet. För vi är bättre än så.
Det andra stora livsmålet kretsar faktiskt kring att inte veta. Det är min dröm att bli en person som genuint förvånad utbrister: ”Jaha, är det lön idag?!”
Du är en vinnare i min värld! Vi andra får fortsätta att sträva.
Om du som precis läste meningen ovan nu drabbas av insikten att ”visst tusan – det är ju lönevecka” kan du skatta dig lycklig. Du är en vinnare i min värld! Vi andra får fortsätta att sträva.
Per Strömbro
*Fotnot: ”Flygfrakt” var en mindre kartong fylld med diverse noggrant utvalda godissorter som såldes på inrikesflygen i Sverige förr i tiden. Det ansågs höra till god ton att köpa med sig sådana till barn i hushåll som man skulle besöka.
