Vi har berättat om dem förut. Nils-Gunnar “Nenne” Johansson och Per Larsson är lärare på fordonsprogrammet på Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå, båda brinner för att hjälpa Ukraina och har anpassat utbildningen efter det. Jobba med fordon ska de göra hursomhelst så varför inte anpassa dem för tjänstgöring?
Eleverna har entusiastiskt hakat på. I omgångar har de fått rusta upp gamla ambulanser, brandbilar och personbilar som anpassats för att kunna hämta skadade från fronten, innan de levererats ideellt. Nenne och Per har nyss kommit hem från deras tredje resa.
– Det finns ett enormt behov där nere, inte minst nu när de kommit igång med en offensiv och försöker driva ut ryssarna, säger Nenne.
De gör resorna tillsammans med Swedish Rescuers och fyller bilarna med allt som kan tänkas användbart, inte minst vårdmateriel. Nu senast med saker som skänkts från Sunderby sjukhus.
– Vi var faktiskt tvungna att hyra en släp för att få med oss allt, säger Per.
Om ryssarna inte stoppas i Ukraina så kommer de att fortsätta.
Ändå upplever lärarkollegorna att någonting har hänt, och det oroar dem. Att stödet inte är lika påtagligt längre.
– Titta bara på nyheterna. Det är inte varje afton som det rapporteras om det senaste som hänt i Ukraina längre, vilket påverkar folks vilja att hålla stödet vid liv, säger Nenne.
Bisarra upplevelser
Den senaste resan tog dem närmare kriget än förut. Gruppen lämnade några fordon i Kramatorsk, strax nordväst om Bachmut, och Per beskriver känslan som surrealistisk.
– Det är som om skyttegravarna vore i Byske och man satt här i Skellefteå och drack kaffe. Bussarna går, affärerna har öppet och folk med barnvagnar är ute. Vi satt och tog en hamburgare och kunde samtidigt höra det ukrainska artilleriet just utanför stan, säger han.
– Samtidigt har de inte så mycket val. Man kan inte sluta att leva, men det är lite bisarrt att sitta och lyssna på det där, fortsätter Per.
På hemvägen, under en 16 timmars bussresa i 30-gradig värme, kom de också nära de som drabbats direkt. Lediga sittplatser hade fyllts med skadade soldater då. Vid ett tillfälle behövde en i Swedish Rescuers-gruppen ingripa.
Det finns ett enormt behov där nere, inte minst nu när de kommit igång med en offensiv.
– Mitt i natten så skriker någon “medic”. Det är en kille som sitter där och… ja, inte ser så bra ut. Så Roger, en kille som är sjuksyrra i grunden, fick rycka in och ge smärtstillande. Med pannlampa och från en ampull där allt stod på kyrilliska.
Motorhaveri i luften
Även senare blev resan dramatisk, när lärarkollegorna skulle flyga hem från Polen. Det var just efter stigningen, i luften över Warszawa som flygplanet plötsligt krängde till.
– Vi hade just planat ut när det kom en jävla explosion från den högra sidan flygplanet. Ingen skrek men flygvärden som stod där framme blev helt kritvit i ansiktet, berättar Per och Nenne fortsätter.
– Piloten sade att han hade en bra nyhet och en dålig. Den dåliga var att vi inte hade någon högermotor längre, men vi hade fortfarande en vänstermotor och det var den bra nyheten. Så vi skulle försöka landa med den, säger han.
Det ryska imperiet slutar inte att sluka.
Det är oklart vad som orsakade motorhaveriet men landningen gick bra, försäkrar de. Duon kunde så småningom komma hem via ett annat flygplan till London, något uppskakade men orubbade i sin övertygelse. Per och Nenne tänker fortsätta göra vad de kan för att bistå de krigsdrabbade i Ukraina.
– Det är det minsta vi kan göra. Just nu försvarar de hela Europas frihet, och om ryssarna inte stoppas i Ukraina så kommer de att fortsätta. Det ryska imperiet slutar inte att sluka, säger Per.
