Jan Berglund föddes 1955 och bodde sina första nio år i villakvarteret på Solbacken. När familjen flyttade från området 1964 var det i samband med att kommunen börjat lösa in fastigheterna. Eftersom han bara var ett barn minns han inget av konflikten kring området. Däremot minns han hur det var att växa upp på platsen.
– Huset var en träkåk med två våningar där en familj bodde på övervåningen och vi på nedervåningen. När min bror föddes övertog vi hela huset. Det var isolerat med spån och jag minns att pappa ibland gick runt och slog på ytterväggarna med en träklubba för att packa isoleringen i väggarna, berättar Jan.
Eftersom det inte fanns något kommunalt vatten i området hade många hushåll egen brunn och en slaskbrunn för avloppsvatten. Och som Jan minns det hade hans familj en utelänga med toalett på tomten. Men såna, för ett barn, trivialiteter var inget Jan lade på minnet. Desto starkare är bilderna av den sammanhållning som rådde mellan kvarterets barn.
– Det fanns en tomt däruppe som ingen byggt på. Där höll vi till mycket och körde cross på våra cyklar. På den tiden hände det att vilda djur kom förbi. Jag minns en älgko med kalv som kom förbi och åt på våra buskar.
Jag minns att pappa ibland gick runt och slog på ytterväggarna med en träklubba för att packa isoleringen i väggarna.
Jan minns också en del mer spektakulära händelser. Som när den vapensmed som bodde i området skulle hjälpa Jans pappa att ta hål för friskluftsventiler i väggarna.
– Han tog helt enkelt ett gevär och sköt genom väggen, säger Jan och fortsätter
– En gång passerade ett antal stridsvagnar med militärer på väg upp till Tåme skjutfält. I höjd med Solbacken fick en av dem problem och det slutade med att tre soldater kom och knackade på dörren och fick sova hos oss den natten. Det var så på den tiden, man låste sällan dörren, och hjälpte till när det behövdes, säger Jan.



