November visar sitt sanna ansikte när jag och Enar Nordvik, bygglovschef på Skellefteå kommun, anländer till området precis bredvid det som en gång var Riksväg 13 på Solbacken. Regnet hänger i luften och de vägar som en gång utgjorde en del av bostadsområdet liknas bäst vid lervälling. Hade jag inte varit här av en anledning hade jag bara sett en färgskala i grått, brunt och gult: en trasslig skog som lämnats åt sitt öde.
De centrala delarna övergavs ganska fort medan andra hus blev kvar ända in i modern tid.
Men med vetskapen om vad som funnits här och i sällskap med någon som kan tyda naturens tecken får området i all sin dysterhet plötsligt liv. Den växtlighet som tagit över det gamla bostadsområdet skiljer sig från den skog som vuxit mer orört genom decennierna. Den är oregelbunden, uppbruten av tommare ytor, dominerade av sly. Här och var sticker gamla husgrunder upp, ett brunnslock, fästet till en gammal flaggstång. Tysta påminnelser om en annan tid.
– Det rörde sig om runt 15 villor i kvarteret. Och även om skogen idag skymmer utsikten så förstår man ju att den var något extra, säger Enar Nordvik.
Vi backar bandet till ungefär 100 år tillbaka i tiden. Då var bostadsbyggandet betydligt mindre reglerat än idag. Kommunerna hade inte särskilt långtgående åtaganden när det gällde att få människor att bygga sina hus på särskilda ställen. Det var helt enkelt inte lika noga som idag. Som en följd av detta började människor bygga hus i det område som många kanske tänker på som Vitberget men som egentligen heter Solbacken.
Där Vitbergets milspår idag börjar sin stigning, tätt intill E4:an, och med en på den tiden fantastisk utsikt, började ett bostadsområde med primärt mindre egnahemsvillor att ta form under 1930-talet.
– Till en början var det här med vatten egentligen inget problem. Människor hade egna brunnar och löste vattenförsörjningen själva. Men med tiden blev såklart fler och fler som ville ansluta till det kommunala vattnet, berättar Enar Nordvik.
Och det var just vattnet som kom att orsaka områdets upplösning. Trots att vattentornet, som ligger inne i berget, befinner sig ett stenkast bort från området, på andra sidan E4, och kan skymtas genom bakom de höstnakna träden, var Skellefteå kommun motvilliga när det gällde att förse även Solbacken med vatten. Det här var på 1950-talet då vatten och avlopp börjat ses mer som mer av en självklarhet än en lyx och konflikten mellan de boende och kommunen var ett faktum.
– Ingen av parterna ville vika sig. Kommunen skrev då till Länsstyrelsen och klagade vilket fick till följd att Länsstyrelsen ställde ett ultimatum: konflikten skulle vara löst till nyåret 1964, berättar Enar Nordvik.
Det rörde sig om runt 15 villor i kvarteret. Och även om skogen idag skymmer utsikten så förstår man ju att den var något extra.
Kravet ledde till att Skellefteå kommun tog fram en ny detaljplan för området. I den nya detaljplanen ändrades områdets syfte från bostadsändamål till naturområde.
– Då hade invånarna i området inte rätt att bo kvar och kommunen började lösa in bostäderna och köpa in marken i området. De centrala delarna övergavs ganska fort medan andra hus blev kvar ända in i modern tid, säger Enar Nordvik.
Det har hävdats att anledningen till att Skellefteå kommun inte ville leda vattnet från de nybyggda vattentornet till Solbacken handlade om att tekniken för att leda vattnet uppåt inte fanns. Men enligt Enar Nordvik är det inte hela sanningen.
– Nog hade man kunnat leda vattnet dit om man hade velat. Men av någon anledningen valde man att inte göra det. Kvarteret på Solbacken var inte heller någon kåkstad utan bestod av visserligen enkla men ändå för den tiden vanliga egnahemsvillor. Det hela resulterade i en segdragen och infekterad konflikt som levde kvar länge hos många, säger han.
Kvarteret på Solbacken var inte heller någon kåkstad utan bestod av visserligen enkla men ändå för den tiden vanliga egnahemsvillor.
Höstfukten börjar tränga in i mina skor när vi rört oss genom skogen i närmare en timme. Stengrunder, brunnslock och flaggstänger i all ära men det är något annat jag är på jakt efter. En trädgårdsdamm jag sett på en bild i internets djupa vrår. Vi letar upp bilden och försöker utläsa ungefär var den kan vara tagen. Och efter ännu fler forcerade buskage och nedfallna träd ser jag nåt blått skymta mellan träden. Och där är den: en trädgårdsdamm med blå insida, i mitten en platå med några stora kvartsstenar, runt om stenläggning och en trappa som leder upp mot den plats där huset låg. Som en hälsning från en annan tid, ett monument över tidens gång och en människas kärlek till en plats som övergetts och sakta fallit i glömska.
