Under 1800-talet var det glest mellan de formellt utbildade läkarna i Sverige. Vanligt folk i svenska byar och städer var därför tvungna att i stor utsträckning själva skaffa bot mot kroppsskador och sjukdomar. Hjälpen fick de av kloka gubbar och gummor, självlärda byadoktorer och barnmorskor som besatt kompetens i olika utsträckning.
De så kallade ledslitarna eller kotknackarna var faktiskt ofta bättre än dåtidens läkare när det gällde att sköta om brutna ben och axlar som hamnat ur led. Metoderna kunde vara hårda. Om en käke hamnat ur led så slogs den ofta på plats med ett rejält knytnävsslag. Ledslitarnas rykte var så pass grundmurat att deras tjänster anlitades långt in på 1960-talet.
Känd släkt av ledslitare
Johan Olofsson Kruskopp Fana var stamfader för ledslitarna i Brattliden. Mellan åren 1807 och 1818 var han soldat på rote 91 Kruskopp i Björnmoran och deltog i finska kriget 1808-1809. Han begärde avsked 1818 och grundade kronobygget Brattliden där han blev en efterfrågad ledslitare. Hans son Olof Johansson, mer känd som Brattlid-Oll’ gick i sin fars fotspår liksom hans son Jonas Liedgren, kallad Brattlid-Jonke, som var den mest kända ledslitaren i Skelleftebygden.
Brattlid-Jonkes rykte var så gott att provinsialläkaren J-O Sörlander 1894 skrev att “Brattlid-Jonke står i mycket högt anseende inom alla samhällsklasser” När Brattlid-Jonke låg på lasarettet i Skellefteå 1897 upplyste både Skellefteå Tidningen och Norrbottens Allehanda om hans tillfrisknande och att han åter kunde sökas i Brattliden för de som behövde hans tjänster.
Alvar Hägglöf, en omvittnat skicklig ledslitare från Bastuträsk, hade så högt anseende att sjukvården lät honom hållas. Folk vallfärdade till honom vid alla tider på dygnet och han tog emot i ett kyffe på sin arbetsplats vid järnvägsstationen i Skellefteå där han körde truck. Skattemyndigheten såg inte med lika blida ögon på hans verksamhet men Hägglöf var slipad och tog aldrig betalt. Däremot fanns en tyst överenskommelse mellan Hägglöf och hans kunder om att högst frivilligt lämna en sedel. För att bli av med ett ryggskott under mitten av 1900-talet ansåg de flesta att 50 spänn var en överkomlig summa.
Rött skynke för läkarna
Även om många av Skelleftebygdens ledslitare hade gott rykte så fanns det andra självlärda botare som inte hade det och som ställde till med mycket skada. En av dem var Adolf Nahlbom som beskrivs som ett rött skynke för läkarna i Skellefteå.
1860 kom tre norska sjömän från London till Bockholms hamn. De kände sig krassliga och sökte hjälp hos Nahlbom som hyste in dem på Ursvikens gästgivaregård. Problemet var bara att samtliga led av den mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor. Han behandlade också en sjöman för lunginflammation, något som försenade den professionella hjälp han hade behövt och ledde till sjömannens död. Nahlbom anmäldes ett flertal gånger och fick böter, något som dock inte hindrade honom från att fortsätta sin verksamhet.
