Jag älskar julen. Planeringstankarna kring varje jul börjar någon gång i september med inköp av julklappar, omslagspapper och diverse material för julpyssel. Vilket fönster som kommer prydas av vilken adventsstjärna, rengöra våra antika adventsljusstakar och kolla alla kontakter. Köpa extra lampor och batterier.
Förra julen hade barnen och jag ett gemensamt projekt och gjorde eget julgranspynt och origami-dekorationer till julklapparna. Det blev väldigt fint. Veckan innan skyltsöndag är den absolut värsta i mitt liv, jag går som på nålar och tvingar mig själv att inte börja pynta, varm inombords av tanken på mysiga ljus i fönstret, tåget som åker runt-runt julgranen och alla färgglada julbyar vi sätter upp.
Så ja, jag älskar julen.
Jag kan till och med säga att jag tycker om påsken. Inte lika mycket, och det går definitivt mindre inredning till påsk. Men påskfjädrar och en och annan rolig avbildning av påskiga höns, gula dukar och allt påskpynt som barnen gör på skolan finns med i bilden.
Obligatoriska påskliljor och tulpaner. Målade ägg. En ohälsosam mängd godis som för min egen del brukar kunna sträckas hela vägen till midsommarafton, eller tills dess att min man och barnen hittar den och erbjuder sig snällt att “ta hand om den” för mig.
Tja, jag gillar påsken.
Och nu sitter du säkert och undrar varför jag svamlar om jul och påsk.
Och nu sitter du säkert och undrar varför jag svamlar om jul och påsk.
Jo, det är så här… För några veckor sedan började jag pendla med buss till min praktik inne på lasarettet i Skellefteå. Det är bekvämt, billigare och mycket mer miljövänligt, i den mån kollektivtrafik med fordon som går på fossilbränsle kan vara miljövänliga.
Problemet är att det ger mig tid att titta ut genom fönstret och se andra saker än det jag kan se när jag själv kör. Som till exempel adventsljusstakar i fönster. Inte i ett, eller två, utan minst sex efter bussens väg, och det bara på ena sidan.
Alltså… advents-ljus-stakar! I slutet på april. Varför? Bara… varför? Det bör inte vara godkänt att ha julpynt framme senare än trettondagshelgen, men jag kan sträcka mig till slutet av januari. Vi har avklarat både jul och påsk. Snart är det midsommar, ska stackarna vara framme även då?
Jag kan frivilligt erkänna att i den här krönikan är jag inredningspolisen. Egentligen spelar det absolut ingen roll vad jag tycker, folk får (och bör) ha det precis som de vill hemma. Det är bara det att jag har svårt att förstå gränserna och varför någon skulle vilja ta ifrån julen dess magiska och förhållandevis korta tillvaro.
Det här har plågat mig i många år sedan flytten till Sverige
En stor del av magin är just att julpyntet är så kortlivat under året och bara är framme en liten stund. Så missförstå mig rätt, trots att jag inte riktigt kan förstå varför man gör så, får ni såklart göra som ni vill med er julpynt.
Men jag har tankar. Och funderingar. Och invändningar. Människan är oftast inte nöjd om det inte finns något att störa sig på, och det här har plågat mig i många år sedan flytten till Sverige. Pfiuh, så skönt att få det sagt!
Anna Nilsson
