Att söka jobb är en fascinerande process. Färgglada papper med lekfull design, seriösa papper med sobra färger, webbformulär utan några färger alls, alla skickade hit och dit, susande genom den pixelbeklädda rymden, alla laddade med hopp och förväntningar.
Är mitt CV färgglatt nog? Eller är det för färgglatt?
Mycket fascinerande. Om man inte är den som söker jobb, förstås. För om man nu råkar vara den som söker jobb så sitter man i skyttegraven och försöker komma på något klokt svar på nästa eldomgång. Och de egna tvivel på sin ammunition är inte heller att glömmas.
Är mitt CV färgglatt nog? Eller är det för färgglatt? Har jag skrivit för mycket? Pratar jag för mycket? Jag ser så glad ut – tänk om de tycker att jag är oprofessionell! Fyyyyyy…
På det kommer frågorna.
Vad heter du? Ja, det var ju nåt med A… Vad är du bra på? Hmm… När jag var ungefär fem år gammal stoppade jag en körsbärssten i näsan för att se hur långt upp den kan nå och fick ut den igen sedan utan att behöva åka till akuten – räknas det? Nja, något nyare än så? Uhm… Jag lagar mat ibland och har inte tagit kål på min familj ännu.
Har du någon arbetslivserfarenhet? Ja, jo, jag har jobbat här och där.
Klart. Min del av fajten är slut.
Referenser då? Vänta, jag ska bara hitta en stackars människa som har jobbat med mig och som av ödet bestämt inte får fortsätta med sin lugna och fina dag, utan måste ta sig typ en timme för att svara på ett gäng för-sitt-liv-alldeles-irrelevanta-frågor. Klart. Min del av fajten är slut.
I den andra skyttegraven sitter en rekryterare med en mycket gravallvarlig min och granskar omgång efter omgång av information. Lite osäker på hur man lär sig att matcha personen med jobbet, det känns faktiskt som en av de där talangerna man får efter 40 års erfarenhet på jobbet.
Men på något sätt, och genom någon mystisk formel, kommer det efter några dagar till veckor ett besked om vilken lycklig själ som kan titulera sig anställd på Företag X.
Det tuggas naglar och skakas tänder och trampas nervöst med fötterna.
Meanwhile, i min skyttegrav funderas det på ritualistiska danser nakna i skogen vid midnatt och att möjligen starta en kult och bygga en kyrka till Rekryteraren. Det tuggas naglar och skakas tänder och trampas nervöst med fötterna.
Det promeneras i rask takt fram och tillbaka mellan skrivbord och kaffebryggare. Väntan, väntan är outhärdlig. För varje pling man hör i mobilen hoppar hjärtat ett extra slag.
Är det nu det kommer, Svaret? Nej, det är bara reklam för den där väskan du älskade och som nu är nedsatt till… Vaa?? Neej! Det är totalt irrelevant nu! Jag bryr mig inte! Tyst, jag väntar på svar! Och promenerandet fortsätter…
Inte så att jag är stressad. Nej nej, det är fascinerande att söka jobb. Jag bara… väntar på det rätta plinget.
Anna Nilsson
