Jag vet inte om jag är en bra förälder. Jag tror jag är det. Jag är en snäll förälder, för det mesta. Och jag brukar säga att det bästa jobbet jag någonsin har haft är att vara förälder.
Faktum är att jag de senaste 13 åren, sedan Paul föddes, i första hand identifierat mig som just förälder. Tidigare var jag Piteåbo eller indiepopare eller radiopratare eller journalist, men så dök barnen upp och med ens insåg jag att jag aldrig kommer att bli rikare, att ingenting är större.
Att hur det än går i resten av livet kan jag ändå konstatera att jag i alla fall har gjort någonting bra.
Jag insåg att jag aldrig kommer att bli rikare, att ingenting är större.
Jag har två barn och i likhet med alla andra föräldrar i världen har jag en känsla av att de vuxit upp lite för fort. På gott och ont. Mest gott, för jag tror inte att någon egentligen vill att ens barn ska stanna i blöjstadiet för evigt, för att inte tala om den enorma känsla av lyx som infann sig den första gången man fick gå på toa i fred sedan barnens ankomst.
Jag föreställer mig att paradiset upplevs så, som en låst toalettdörr.
Jag föreställer mig att paradiset upplevs så, som en låst toalettdörr innanför vilken det finns mjukt papper och en massa egentid.
Men samtidigt kan jag sörja att aldrig igen få stanna kvar i sängen en lördagsmorgon med en nyvaken och skrattande pyjamaspygmé som krälar runt bland täcken och kuddar. Livet är lustigt på det viset.
Jag hade nog föreställt mig att det skulle gå att uppfostra dem på samma sätt med någon typ av millimeterrättvisesystem. Jag hade fel. Du hittar inte två barn med större kontraster sinsemellan än mina. Den ena kräver ständig stimulans och uppmärksamhet medan den andra nog helst vill bli lämnad i fred i så stor utsträckning som möjligt och sitta under sin korkek med en mobiltelefon.
Möjligtvis har vi varit alldeles för tillåtande med skärmtider och godis på veckodagarna.
Det kräver olika strategier och en viss kreativ förmåga de gånger det är viktigt att samsas kring gemensamma aktiviteter. Vi lyckas för det mesta och vi har ett hem som i mina ögon präglas av värme och trygghet. Ett sånt som man vill komma hem till.
Möjligtvis har vi varit alldeles för tillåtande med skärmtider och godis på veckodagarna. Antagligen är det så. Och möjligtvis kan det upplevas som olämpligt att jag och Mary plöjde ett par säsonger av The Sopranos när hon var sisådär 10 månader.
Jag tänkte att hon rimligtvis inte kunde ta allt för mycket intryck av New Jersey-maffians metoder och/eller språkbruk, men på senare år har jag fått en olustig känsla av att hon kanske genomför en väpnad statskupp en vacker dag. Vi får se. Ingen är perfekt.
På senare år har jag fått en olustig känsla av att hon kanske genomför en väpnad statskupp en vacker dag.
Men med gemensamma krafter har jag och min fru ändå balanserat och kompenserat och format grunden till två fantastiska och rätt självständiga individer.
När jag skriver dessa rader vet jag att jag inom kort kommer att stå kvar som ensam förälder till barnen. Min fru får inte stanna hos oss, hon måste lämna den här världen. Det är orättvist, det är inte så det ska vara, men det är så. Och det är det läskigaste jag har varit med om och från och med nu korsar vi oceaner utan navigeringssystem. Det gjorde vi nog alltid, det gör alla utforskare av livet, men det kändes som att vi befann oss på en fast kurs – en illusion om att vi rörde oss i relativ trygghet i någorlunda kända vatten.
När jag skriver dessa rader vet jag att jag inom kort kommer att stå kvar som ensam förälder till barnen.
Jag hoppas att min kompass leder mig rätt och att jag ska räcka till för våra barn. Vi har en hel by runt oss som stöttar, som kan hjälpa till att ro, och jag tror att vi når trygga hamnar även fortsättningsvis.
Jag måste tro på det. Jag är en förälder.
Per Strömbro
