”Jag haaaaatar dig!” Hon vrålar ut sin avsky, sitt förakt mot allt som är orättvist, för allt som är fel, oförlåtligt och kort och gott bara svinigt. ”Jag haaaaatar dig!” Rösten är vild och högljudd, genomträngande gäll och paralyserande. Hon sliter i bassträngarna med fingertopparna. Trummorna slår i tvåtakt, i någorlunda takt. Det är inte så noga. Den distade elgitarren manglar. Låten är kvällen till ära tillägnad en rikskänd politiker med milt uttryckt osympatiska drag.
Vi står med hakorna nere vid golvet framför den stora scenen på Sara Kulturhus. Vi har precis upplevt Röda Naglar – typ det coolaste som har hänt Skellefteåmusiken sedan någonsin. Du vet hur en del band av omtanke för publiken och en släng av perfektionism stämmer och stämmer sina instrument som om det vore det viktigaste i världen?
Inte Röda Naglar – de är definitionen av punk och kunde antagligen inte bry sig mindre. De vill ha och kräver din uppmärksamhet för att påminna dig om att det finns sjuka systemfel. Lite oväsen är bara ett effektivt sätt att göra det på. Det är otroligt uppfriskande. Tre 14-åriga tjejer med totalt otyglat raseri, beväpnade med instrument och ett kompromisslöst rättspatos på väg för att förgöra allt det som gör världen till den vrickade plats den är.
Jag känner att det här nog är de vettigaste 14-åringarna jag stött på.
Och jag känner att det här nog är de vettigaste 14-åringarna jag stött på. För det finns ingenting värre än att vara 14 år. Jag sätter 100 000 kronor på att ingen som läser det här skulle vilja vara det igen och jag lider med alla som är det. Enda trösten är att det går över och att det är i just den åldern man etablerar referenspunkten för vilken musik man kommer att älska i resten av sitt liv. En otroligt kritisk tid, alltså. Jag hade klasskompisar som slösade bort det på Björn Rosenström och The Offspring. Men det är en annan historia.
Nej, det finns inget värre än att vara 14 år. Därför är det egentligen obegripligt att vi inte ser motsvarigheter till Röda Naglar vråla ut sin frustration i varje gathörn. Men då och då dyker det upp kreativa, unga röster som förvandlar skit till konst.
Jag får en flashback till mitten av 1990-talet när jag besökte en Musik Direkt-tävling på Nordanåteatern. Plötsligt stod fyra mycket unga musiker på scenen. Bandet hette Dalton, kom från Robertsfors, var hyfsat präglade av The Clash och Nirvana, och skrev låtar där du som lyssnare omöjligt kunde avgöra vad som var vers eller refräng. Men gosse om de kunde göra intryck. De hade en magisk aura. Inte långt därefter bytte de namn till Sahara Hotnights.
Jag får samma känsla av Röda Naglar nu.
Jag får samma känsla av Röda Naglar nu.
För det lokala musiklivet är de också ett välkommet tillskott. Ett av flera på sistone, faktiskt. Efter en lång dvala upplever jag att det åter våras för Skelleftepopen. De ett par år äldre medlemmarna i Kjells Bänk släppte nya singeln ”New York Touch” förra veckan. Det är deras starkaste hittills. Hök får åka landet runt som förband till The Wannadies. Mycket välförtjänt.
Lucid Blues, Ripley’s Rage, The Soulmate Society, Manistar, Frown, The Barons Court, Heelin… Det skapas ljuv musik i Skellefteå nu. Då har jag inte ens nämnt Gin Lady, Lastkaj 14, Blodet och Moon Safari – samtliga aktuella band som redan etablerat sig internationellt som pålitliga namn i sina respektive genres.
De var också 14 år en gång. Det finns ingenting bättre än att vara 14 och spela i band.
Per Strömbro
