***
”Titta in i kameran”. Klick! ”Så här blev det”, säger den vänliga kvinnan i receptionen hos polisen. Kanske finns det en antydan i hennes röst att jag kan få ett nytt försök om jag hemskt gärna vill. Det är klart att jag vill! Undrar om det under hela världshistorien har funnits en varelse som låtit sig fotograferas till en passbild och utbrustit ”Nämen det här blev ju som bra!”. Vilken psykopat till människa skulle göra det?!
Men jag blundar inte på bilden och mitt anlete har inte förevigats i någon grotesk vridning. Det finns inget självklart att anmärka på utan att verka fåfäng, och det vill jag inte. Jag ser bara ut som om jag undvikit solen i många år. Som om jag jobbar med administration inom någon statlig verksamhet, typ LKAB, och det är förr i tiden och att mitt liv går ut på att inte ha någonting att se fram emot, förutom ugnsbakade konserverade päron med After Eight som jag äter på fredagskvällar framför tv:n som bara har två kanaler i mitt hus som ser ut som alla andra hus i kvarteret.
Med munter röst svarar jag kvinnan att det här blev ju som bra.
Min blick skickar en signal till betraktaren att jag är död inombords. Som jag alltid ser ut att vara på pass- och id-foton. Jag är van och med munter röst svarar jag kvinnan att det här blev ju som bra.
Fast jag ljuger. Sanningen är att det blev som förväntat. Och jag tänker att jag hoppas att Skelleftepolisen är bättre på att lösa brott än att ta porträttbilder. Vad de än lär sig på Polishögskolan kan inte många timmar läggas på förkovrande kring skuggor och blixtars placeringar och gyllene snitt som framhäver de mer smickrande dragen och döljer de mindre smickrande.
Sanningen är att det blev som förväntat.
Snart vänds de anklagande tankarna mot mig själv. Att jag dåraktigt slösar bort min tid på arbetet, familjen och hushållssysslor när jag borde träna på den perfekta porträttblicken – min egen patenterade Blue Steel (referens från filmen Zoolander, men det räcker med att bild-googla för att få en adekvat uppfattning). Det är för sent nu. 10 år till nästa chans, om inte mitt pass ”råkar” bli stulet eller så.
Sedan sansar jag mig lite. Tänker saker som att kameran ju faktiskt lägger på 5 kilo och att jag ändå förhoppningsvis blir insläppt i de länder jag önskar resa till. Hittills har jag inte hört talas om ett bekräftat fall där någon förvägrats inträde på grund av att ens passbild ser ut lite som om man jobbar på LKAB på 80-talet. Inte inom Schengenområdet i alla fall.
…svårt att få ett distansförhållande med en gränspolis på Mallorca att hålla.
Dessutom är det ju i stort sett bara passkontrollanter som ska se bilden och jag är inte överdrivet angelägen om att göra Tinder-intryck på dem. Jag är ju gift och jag tror hursomhelst att det skulle vara svårt att få ett distansförhållande med en gränspolis på Mallorca att hålla längre än två-tre veckor eller så.
Så varför är det här en grej? Det spelar ju rimligtvis ingen som helst roll hur du ser ut på passbilden, människa! Vad är det som skapar denna vånda? Jag finner ingen rationell förklaring, tills det slår mig: Det är garanterat den här bilden som media letar reda på den dag som jag står misstänkt för någonting väldigt dåligt. Vet inte vad i dagsläget. Vet bara att jag blir kallsvettig när jag för mitt inre ser bilden pryda löpsedlar med rubriker som innehåller ”44-åringen”.
Alla som ser den kommer att säga: ”Det ser man ju på bilden att han är kriminell. Han är ju inte normal.”
Jag tror att mitt pass råkar bli stulet inom kort.
Per Strömbro
