Dagen börjar som vanligt framför spegeln. Morgonbestyr avklarade, en inte-alls-så-kort-som-jag-vill-få-den-att-framstå-stund av ångest framför garderoben, min kroniskt sjuka man som för en gångs skull kan sova snarkandes i bakgrunden, barnen som är oproportionerligt glada för den tidiga morgontimmen. Och så jag framför spegeln. Med den eviga funderingen – vem är det egentligen jag ska framställa idag?
Den här berättelsen om osäkerhet börjar för ett nästan imponerande antal år sedan i ett annat land (som imponerande nog fortfarande står kvar), med ett par väldigt respektabla föräldrar som relativt snart efter den nedan beskrivna företeelsen blir väldigt imponerande själva, i ett fint hus omringat av grönska, med en bebis och en bricka. Inte en spelbricka, utan en riktig, silvrig serveringsbricka fylld med vad som till en oförstående åskådare verkar vara det som en person med viss identitetsstörning anser ingå i en samling av icke-identitetsstörda objekt.
Ett gäng sedlar, ett kullager, en reservoarpenna med guldigt lock, ett stetoskop, en blomma och så tre saker till av jag-kommer-inte-ihåg-vad-det-var-sorten.
Om du nu sitter där med ditt kaffe och höjer obemärkt på ögonbrynen när du läser detta så var lugn! Be still my beating heart, det finns faktiskt en djup logik i kaoset…
Om du nu sitter där med ditt kaffe och höjer obemärkt på ögonbrynen när du läser detta så var lugn!
Traditionen säger att man samlar ihop objekt som ska symbolisera framtida livsval (pengar betyder att man kommer vara rik, pennan symboliserar ett intellektuellt arbete eller skrivartalang, stetoskop = läkare och så vidare). Man lägger dem på en bricka och placerar dem högtidligt framför en halvårgammal bebis som alltså i detta väldigt högtidliga ögonblick – med hela familjen (och då menar jag HELA familjen, levande, döende eller döda) närvarande – ska bortse från social ångest och välja sitt livstidsbindande öde genom att plocka upp två (två!!) saker.
Inte de första bästa två, nej nej, det skulle vara för godtyckligt och därmed inte säkert nog. Källkritik och viss mått av vetenskaplighet måste man beakta! Nej, det ska vara två saker som bebisen plockar till sig och inte lägger tillbaka på brickan inom fem minuter.
Undertecknad var en otrolig besvikelse. Mamma brukade berätta att jag valde två saker på under en minut och sen vägrade släppa dem. Som ett riktigt ohyfsat barn tog jag reservoarpennan och kullagret och fullkomligt ignorerade rikedom, läkardom, ljus framtid och glidande på räkmackor, trots alla försök att övertala mig att släppa någon av sakerna och välja välstånd, tur, lycka och allt det där andra som inte representeras av vare sig pennor eller kullager.
Undertecknad var en otrolig besvikelse.
Snacka om att börja livet i emotionellt underläge och alltid (inte uttalat men tydligt underförstått) behöva kompensera sina föräldrar för dessa bristfälliga ödesbestämmande val man gjort vid sex månader.
I det långa loppet visade det sig att jag ändå hade valt rätt. Med viss talang för att snickra ihop fina meningar av till synes slumpmässiga ord och en envist och evigt otillfredsställd lust att samla på mig akademiska utbildningar, och så en Wanderlust av rang matchad endast av tyska romantiker hamnade jag här.
…den nyfunna känslan av att äntligen vara för gammal för att inte våga vara.
Framför spegeln, med mina skrivkrämpor, obeslutsamhet och den nyfunna känslan av att äntligen vara för gammal för att inte våga vara.
This is how villains are made, no one ever starts this way…
Anna Nilsson
redaktion@megafonen.se
