Vissa dagar är mitt hus alldeles för stort. Det är dagarna då det har alldeles för gott om skavanker, alldeles för stor gräsmatta, alldeles för många gamla rör och elledningar som skapar en lätt ångestfylld känsla. Alldeles för mycket 80-årig fasad i behov av skrapning och målning.
För två år sedan fick jag ett ryck och började att barskrapa huset. Det sammanföll med att jag slutade med ett nära 30-årigt beroende av snus, så skrapandet – och det var enormt mycket – innebar en välkommen distraktion.
Jag är ihärdig och kan ägna långa stunder åt enkla, monotona uppgifter som att skrapa en fasad.
Du som läst mina texter tidigare kanske har uppfattat att jag är den händige mannens raka motsats. Men jag är ihärdig och kan ägna långa stunder åt enkla, monotona uppgifter som att skrapa en fasad. Jag ser det nog som en form av terapi. Så fort vädret tillät och jag hade en stund över bytte jag om till arbetskläder och gav mig på den där väggen. En dag var det klart och jag fick äntligen övergå till att måla den. Väldigt satisfying, som mina språkförrädare till barn säger.
Det var dags att övergå till nästa vägg, den som vätter mot ost, den som skulle bli min nemesis. För om den första fasaden var förhållandevis enkel att hantera med inte mycket mer utrustning än en vanlig stege bjöd mitt nya projekt på en hel del bryderier. Den är stor och reser sig fyra våningar vid sin högsta punkt. Jag förstod tidigt att det skulle bli tufft och försökte förgäves anlita målarfirmor för att göra jobbet, men svensk ekonomi gick hur bra som helst, hushållen renoverade som aldrig förr och alla hade orderböckerna fyllda i år framöver. Det var bara att ta tag i det själv.
Hela vår tillvaro förändrades över en natt och den kommande tiden bestod av en serie tvära kast.
Jag och min fru slet vidare så länge vi kunde innan vi tvingades att lägga ner arbetet inför snöns ankomst. Hela den vintern stod den knappt halvvägs färdigskrapade fasaden där, ful och liksom hånfull. En skamfläck som drog förbipasserandes blickar till sig. När jag sneglade mot den var det som om någonting vred sig i magen och jag tror att jag dog en aning varje gång. Men jag visste att det skulle komma en vår och med den nya dagar att färdigställa det vi påbörjat.
Då blev hon sjuk. Hela vår tillvaro förändrades över en natt och den kommande tiden bestod av en serie tvära kast mellan hoppfulla och nedslående besked, av omfattande operationer och ett trevande i att hitta någon form av struktur i en helt surrealistisk ny verklighet. Jag rörde inte fasaden den sommaren, den hösten. Men jag var hela tiden smärtsamt medveten om dess existens och tillstånd. Det gnagde i mig. Det var ett tungt år på många sätt.
Ett år senare befinner vi oss på min födelsedagsresa i min favoritstad, Berlin. Det är ett exempel på vår nya livsfilosofi som går ut på att leva allt vi kan. När jag kommer hem ska jag ta tag i fasaden igen. Nu ska den, surdegarnas moder, bli klar.
Nu ska den, surdegarnas moder, bli klar.
Vad jag inte vet är att det i samma stund sker febril aktivitet på tomten hemma i Skelleftehamn. Samtidigt som vi strosar runt i Kreuzberg monteras en stor och trygg byggnadsställning mot vårt hus östra sida. När vi letar en hyfsad restaurang på Friedrichstrasse börjar det hemmavid att strömma till personer utrustade med skrapor och penslar till vårt hus. En efter en dyker de upp för att i en gigantiskt kollektiv osjälvisk handling göra färdigt det jag inte själv mäktade med. Vi kommer hem och möts av den vackraste vyn jag någonsin sett och ett tydligt budskap: Vi har din rygg.
I normala fall skulle jag nu ligga som en blöt pöl av skuldkänslor men istället får jag en klump i halsen och fylls av en nästan obeskrivlig varm känsla. Jag är välsignad och förstår att det omöjligt kan finns en människa på denna jord som är rikare än jag.
Och mitt alldeles för stora hus är alldeles lagom för att samla alla mina vänner.
Per Strömbro
