Instagramflödet är fullt av lyckliga barn. De står uppradade med fina klänningar, håller i skyltar. En har klarat av gymnasiet och en annan har gjort sin sista dag på mellanstadiet. Det är leenden, tårtor, kramar, glassar och förväntan i blick. De som vanligtvis aldrig, eller i alla fall mycket sällan, postar något på sociala medier – när det är skolavslutningsdags då trycker de publicera.
Jag har ett väldigt starkt känslomässigt band till avslutningsdagen.
Jag har ett väldigt starkt känslomässigt band till avslutningsdagen. Vi vaknade alltid extra tidigt i familjen. Ja jag tyckte att det var tidigt men mamma hade ju garanterat varit vaken någon timme innan. Finkläderna skulle på, något som jag i efterhand inser nog inte var en så lätt match för min mor då vi var ganska många syskon. Doften av nytvättat hår, värmen från mammas hårtork och hennes kontrollerade stress kan jag känna än idag.
Hennes händer hade den där speciella varm-kalla temperaturen och varje linje i handflatorna var fuktig. Hon pratade med en normal ton till alla oss syskon men i rösten kunde det skönjas att hon nog helst av allt ville snabbspola fram till dess att alla tagit sig iväg, utan en gröttallrik med blåbärssylt på den vita t-shirten. Inte konstigt. Jag minns att jag själv kände mig ganska inbunden skolavslutnings-mornarna. Tankar snurrade om mitt eget bidrag i kyrkan och hur det skulle bli. Jag målade upp scenarion. Redan tidigt hade prestationsångesten infunnit sig.
Tankar snurrade om mitt eget bidrag i kyrkan och hur det skulle bli.
Väl på skolgården sprang det som vanligt barn överallt med den enda skillnaden att mjukisbyxor var utbytta mot antingen kjol, klänning, kostymbyxor eller jeans. Alla var också en eller två nyanser ljusare än under en vanlig skoldag. Det var nog lite mer högljutt också. Lite mer spring i benen och jättemycket mer förväntan i luften.
Sorlet i kyrkan ökade i takt med att föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar fyllde den. Oftast var mammorna där tidigt, och just innan själva skådespelet skulle börja kom papporna och smög sig ner i bänkarna, om de kom alls. Det var ju lite annars på den tiden.
Skolkören var jag alltid med i och vi sjöng så det ekade i vår vackra, lagom stora kyrka. På videoinspelningar ser jag idag vida leenden och längst fram i kören står jag med en storblommig klänning med volanger. Jag är så liten, och så fin. Just den gången gick jag nog i fyran. Ena fotens vridning inåt och det faktum att jag står lite snett vittnar om att det är pirrigt för mig att framföra låtarna. Jag sjöng överstämman med några andra. Och jag tyckte nog att det var både lite häftigt men också en jäkla utmaning.
Den bilden kanske blir en del av historiebeskrivningen från klimatförändringarna, vem vet?
Året vi gick ut nian fotades hela klassen framför en snöhög. Den bilden kanske blir en del av historiebeskrivningen från klimatförändringarna, vem vet? Det känns inte som att det kommer att hända igen, snöhögar i juni, men en har ju haft fel förr.
Avgångsklassen fick alltid framföra en egenskriven låt och vi hade skrivit en vers om alla i klassen. Jag kommer inte ihåg min ordagrannt men vet att den berättade om hur jag alltid var i sista sekund. Att ett signum för mig var att minimera tiden på morgonrutiner för att få sova några extra viktiga minutrar, så länge som möjligt. ”Samtidigt som Cecilia sliter upp dörren till skolan sätter Britta (läraren) igång lektionen.” Ja så var det ju. Sen sprang vi ut ur kyrkporten och vidare i livet, men först till ett sommarlov som kändes som en evighet.
Glad sommar önskar jag er alla Megafonen-läsare!
Och kom ihåg, sommaren varar ju en evighet så stressa inte!!
Cecilia Edström
