Annons
Therese Eriksson är kulturskribent och kritiker bosatt i Skellefteå. Foto: Paulina Holmgren Montage: Megafonen

Therese Eriksson om att integreras i Skellefteå: ”Finns områden där jag har en rejäl bit kvar att gå”

KRÖNIKA Therese Eriksson om att bli en riktig Skelleftebo, ishockey – och bullens pilsnerkorv: ”Integration är svåra grejer som tar lång tid”

Annons

***

Man har lovat mig en initiationsrit. Eller ja, en ganska vanlig fest egentligen, men en fest för att fira att jag – denna utböling – efter dryga tio år i schtaaan är att betrakta som en Riktig Västerbottning. Pandemitider är nu inte så lämpade för stora firanden, partyt hänger i luften, och det innebär att jag har tid för reflektion.

Jag har under decenniet som gått inte bara förvandlat min förälskelse i det här landskapet till varaktig kärlek, utan också hunnit bocka av en hel del måsten på den inofficiella, osynliga lista som gör en till värdig länsmedborgare.

Men, integration är svåra grejer som tar lång tid, och det finns områden där jag har en rejäl bit kvar att gå. Det blev också en lista, en som jag kallar ”Topplista över saker man bör omfamna om man vill underlätta sin integration i Skellefteå” och som jag nu, mot bättre vetande, gör offentlig och synlig. Fem punkter – utan inbördes ordning:

♦ Befolkningsmål

Lika bra att dra det här plåstret direkt, rätt av bara. Jag kommer nog aldrig att bli sams med tanken på att städer och kommuner – i hela landet, för att vara rättvis – sätter upp intetsägande befolkningsmål. Bara säg hur vi ska göra det bättre för alla som redan bor här istället. Åttischmåttitusen.

Annons

♦ Hockey

Jag trodde kanske att det skulle bli bibelbältet, men mötet med traktens statskyrka numero uno – Skellefteå AIK – blev min första kulturkrock. Sporten, sekten, kalla det vad ni vill. Under mina år i den här staden har jag omfamnat så mycket idrott, mer än någonsin tidigare i mitt liv; fotboll, basket, futsal, längdskidåkning, you name it.

Det finns inte plats för mer, ja, bortsett från ridsport förstås. Mina många hängivna timmar i stallet varje vecka vill jag aldrig vara utan. Ridfolk har givetvis inga som helst sektliknande beteenden, absolut inte. Och jag är så tacksam mot AIK för möjligheten att handla mat i apokalyptiskt tomma affärer varje matchkväll.

♦ Tillväxt & entreprenörskap

Alla i Skellefteå älskar tillväxt och företagande. Det är lite lätt udda i en sedan urminnes tider sossestyrd bygd, men här är till och med folk som identifierar sig som rätt så rejält vänsterorienterade omåttligt förtjusta i tanken på tillväxt och att utarbeta strategier för att få företag att växa. Inte sällan beror det väl på att de själva är just företagare.

Vänta nu, är inte jag också företagare – formellt sett? Ja, jo, det kan ligga nåt i det…men ingen kommer någonsin höra mig kalla mig entreprenör, sådetså.

Annons

♦ Muntligt berättande

Den avgjort mest smärtsamma delen för en kulturarbetare, och det ska sägas att det är den punkt på listan där det finns åtminstone lite potential för lyckad integration. Men jag är inte bara en bokmal sedan barnsben, utan också litteraturvetare och litteraturkritiker sedan evigheter, och inom mig härbärgerar jag ett avgrundsvrål: ”Berättande ska vara TEXT!” Någon som har gaffatejp? Till mig såklart.

♦ Bullens korv

Jag sa att det inte fanns någon inbördes rangordning. Jag ljög. Punkterna ovan är löjligt små hinder att överbrygga, i jämförelse med när jag insåg att folk faktiskt köper de här konservburkarna och – än värre – äter innehållet. På utflykten, på kalasen, på idrottsevenemangen, ständigt och jämt ska denna otjänliga föda inmundigas.

Det är rätt och slätt oacceptabelt. Där jag kommer ifrån ger man barnen Denniskorv. Det är riktig mat. Bråka inte med mig på den här punkten.

Therese Eriksson, kulturskribent & kritiker.

Artikeln är en del av Megafonen nr 10 – 2020. Läs hela tidningen här »

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons