Kulturhus-organisationen ligger långt fram i planerna. Maria Ekberg Brännström berättar att de snart är klara med planeringen inför 2022 och redan jobbar mot 2023.
– Jag har jobbat mycket med nyetableringar. Det man inte löser på papper tvingas man lösa när man står med problemet framför sig. Det är mycket som ska bli rätt, jag är ganska petig och föredrar att ha dialog när det fortfarande bara är på papper.
Det är mycket som ska bli rätt.
Som liten bodde Maria på Torsgatan i Skellefteå. Som sjuåring flyttade hon till Umeå, där hennes mamma hade fått ett jobb på universitetssjukhuset. Mamma är från Trollåsen vid Bureå, pappa är från Storbrännan utanför Fällfors – och släkten är stor.
– Jag tror fasiken att vi är 180 pers. Min farmor fick 14 barn, sedan ynglade de av sig. När min farmor dog var hennes önskan att vi skulle fortsätta träffas.
Sedan dess har de träffats vartannat år, på gården som Marias farmor och farfar ägde. Det brukar bli helger fyllda med lekar och tävlingar, mat och härligt umgänge.
– Det är fantastiskt, vi börjar med att käka surströmming och sedan leker vi tills vi stupar. Vi grillar, sjunger, skrattar och berättar historier. Nästa år är det dags igen.
I sommar tänker Maria resa till Spanien och hälsa på äldsta dottern och barnbarnet.
– Han blir två år i höst. Jag har inte träffat honom sedan i november, så jag har ett uppdämt behov av att få peta på den där grabben, säger hon och ler.
Jag har ett uppdämt behov.
Naturligtvis komplicerar pandemin det hela. I Spanien är det mask på som gäller. Maria har även två döttrar i London och vänner utspridda i Sverige och världen.
Sedan pandemin tog fart har hon känt sig väldigt långt ifrån dem.
– Jag ska inte säga att jag har känt mig ensam, men lite stukad. När flyget slutade gå tänkte jag ”wow, nu är vi långt borta från allt”, men det kommer en tid efter det här.
Lämnade efter 25 år
Maria flyttade från Umeå till Stockholm för att studera. Det var lite av en slump att hon började på Ikea, berättar hon. Det började med ett sommarjobb och visade sig bli en 25 år lång resa. Efter några år i huvudstaden förde den henne ut i världen.
– Man var inne i en stor etableringsfas i Europa. Jag var med i en grupp som reste runt och byggde upp Ikea:s varuhus och organisationer. Det var fem år i kappsäck.
Sedan dess har Maria haft svårt för hotellrum. Hon har även haft många andra positioner på Ikea. De sista tio åren jobbade hon internationellt i hela världen och på slutet ansvarade hon för Ikea-katalogen. Sedan fick det räcka, berättar hon.
– Jag kände mig färdig, men inte på ett dåligt sätt. Jag var bara nöjd, belåten och färdig. Det här med guldklocka och att vänta ut saker är inte min grej.
Handen efter väggarna
Efteråt har hon haft ledarroller i en rad olika event- och utvecklingsprojekt runtom i världen. Innan Maria sökte vd-jobbet i Skellefteå jobbade hon med ett stort projekt i Indien. Hon hade ingen tanke på att flytta hem innan hon såg annonsen i tidningen.
– Mamma var sjuk och jag pendlade mellan Skellefteå och Indien. Jag såg annonsen och tänkte ”men det där är ju jag, där ett jobb jag vill ha”. Man har sagt mig att det låter stöddigt, men det var inte jag som anställde mig, säger Maria och skrattar.
Man blir lite sådär andäktig.
I augusti gick flyttlasset norrut från Helsingborg. Maria minns första gången hon gick inne i det blivande kulturhuset och strök med handen efter träväggarna.
– Det är så pampigt. Som ett kyrkorum, man blir lite sådär andäktig, säger hon.
Längtar till nästa höst
Maria Ekberg Brännström blickar sällan bakåt. Hon drivs av utmaningar, har en stark framåtanda och är inte bunden av traditioner. Som vd vill hon veta hur olika delar av verksamheten hänger samman, snarare än att gräva ned sig alltför mycket i detaljer.
– Jag är en bra projektledare för att jag har det här helikopterseendet. Man behöver också ha många bra människor runt sig, som både kan ifrågasätta och hjälpa en.
Det är en minst sagt spännande tid att arbeta med utveckling i Skellefteå. Nästa höst är tanken att Sara kulturhus ska stå färdigt och Maria längtar.
Vi behöver alla hjälpas åt.
Mest av allt ser hon fram emot alla fantastiska möten, berättar hon.
– Det kommer att vara så otroligt många härliga saker som händer, men mötena och samtalen är det som föder nya idéer. Vi behöver alla hjälpas åt för att få det vi vill ha. Jag tänker jobba ganska mycket i bibblan eller i trappen för att finnas tillgänglig.
