KRÖNIKA Cecilia Edström om nyårslöften, miljö och bakmaskiner: ”Jag vågar inte lova att löftet hålls men när vinsterna räknas in så är det högst troligt.”
***
Nyårslöften – ett stort NEJ. Det har aldrig varit min grej. Efter mer än två glas champagne på nyårsafton har man väl något år kommit på ett. Det har dock alltid, utan undantag, brutits innan januari månads slut. Peppen att ha ett löfte har definitivt varit större än att klara av att faktiskt genomföra det.
Hur som helst.
I år är det annorlunda vill jag tro.
Max tolv nya saker på ett helt år. Obegränsat med second hand. Det är mitt nyårslöfte.
Man får alltså max inhandla en ny grej i månaden men däremot är det fritt fram att gå lös på begagnat. Förbrukningsvaror som exempelvis schampo räknas inte.
En vanlig dag mitt i livet: Ett föremål blixtrar fram i mitt medvetande. Vi kan låtsas att det är en bakmaskin. Jag vill konsumera. Köpa. Handla. Shoppa. Förstöra pengar. Bakmaskin! Hör vad det klingar bra. Den skulle lösa alla mina problem, tänker jag i mitt inte så stilla sinne.
Det tar max en dag att titta igenom alla sidor på internet som har maskinen i sitt sortiment, fysiskt röra mig till en av butikerna och köpa den.
Men! Redan en månad efter mitt nya löfte har en beteendeförändring påbörjats. Det blixtrar fortfarande men istället för att handla, alltså förstöra pengar på onödiga saker, ställer jag mig några frågor. Obs: Det här är ingen raketforskning direkt.
1. Är det här något jag verkligen behöver?
2. Har någon i min närhet en bakmaskin som de inte använder?
3. Kan den köpas begagnad?
Faktiskt är svaret oftast nej på den första frågan och lika snabbt som blixten slog ner, lika snabbt läggs hela idén om att jag mest av allt i världen behöver en bakmaskin ner.
Med kläder är det värst. Herregud. Jag är i allra högsta grad en del av slit- och slängkulturen med en liten tvist. Jag sliter knappt på kläderna innan de slängs. När prislappar sitter kvar ett eller två år efter inköp så måste man inse att det kanske inte var ett så förbannat vettigt köp ändå.
Ingen aning hur alla andra känner men tristess ökar definitivt shoppingsuget. Hur många gånger har man inte gått på stan och strykt sin hand över plagg som om de vore nyfödda bebisar, på ren impuls spatserat till kassan med en liten hög, kommit hem med ett kvitto på tusen spänn för att sedan knappt rymma det i garderoben?
Ärligt talat, efter löftet vill jag inte ens bli varse om vad som finns där ute och utsätta mig för risken att få en ny fräsch dyr tröja på näthinnan.
Det här innebär att andra aktiviteter än mållöst sökande bland människor och klädställningar får fokus. Typ att gå på museum, tända en brasa och stirra in i den, lära sig spela ett nytt instrument, kasta macka eller fixa att stå på händer. (Okej, jag gör inte allt detta men tid finns helt klart.)
Om man bara tittar sig omkring så finns mycket hjälp att få i sin ”konsumtionsrehab”. En tidigare arbetskollega startade till exempel briljanta ”Klädutmaningen 2.0”. Den går ut på att använda alla klädesplagg i sin garderob minst en gång innan något nytt får inhandlas. Hon hittade nya feta klädkombinationer och också plagg hon inte ens visste att hon hade. Som sagt: briljant.
Okej, jag vill inte jinxa det här nyårslöftet och vågar inte lova inför alla i Megafonens församling att det hålls men när vinsterna räknas in är det högst troligt.
Mer tid, förhoppningsvis mer pengar, bättre miljö och mindre stress och hets.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 1 2016:
