”Vill du följa med på det här eller ska jag fråga Sarah?”
Hennes sms får min FOMO-radar (fear of missing out) att larma så högt att det dränker rösten inom mig som vädjar till förnuft och sans. Den som hade gjort mig till en måttfull, framgångsrik, hälsosam och mindre kantstött människa om jag lyssnat på den ibland. Den rösten som genom åren förgäves påpekat för mig att det är dumt att dra halsbloss och att slicka på en lyktstolpe i 20 minusgrader, som hade gjort mig till Skellefteås svar på Gunde Svan helt enkelt. Rösten som nu förtvivlat jämrar: ”Ta reda på liiiite mer först. Vad skulle kunna tala emot att det här är en bra idé. När har jag någonsin haft fel? Lyssna på mig!”
Men jag lyssnar inte. Jag har redan svarat ”Jaaa – vad kul! Det är klart att jag vill följa med på Bubbel & lera! Blir ju superduper det där att i helgrupp skapa föremål i lera och dricka skumpa samtidigt.”
Här är bekymret: Jag har aldrig skapat någonting med händerna som varit någonting att ha. Det ska snart visa sig igen. Jag har ingen som helst känsla för finmotorik och absolut inte humöret för det. Jag har omsorgsfullt bränt alla alster från slöjden och bildlektionerna i skolan. Jag blir högröd i ansiktet när jag tänker på smörknivar jag dragit hem. De hade fungerat bättre som påkar eller utfyllnad i jorden. För att inte tala om min ökänt usla förmåga att pyssla eller slå in paket. Fler än en gång har kvinnor som i jultider otåligt köat bakom mig i affärernas inslagningsstationer frågat: ”Ska jag hjälpa dig att slå in det där?” Förnedrad har jag låtit det ske.
”Ska jag hjälpa dig att slå in det där?” Förnedrad har jag låtit det ske.
På tal om att inte vara kvinna … Gissa hur många andra män som nappat på erbjudandet? Det stämmer: Noll. Vem hade anat det utslaget inför en happening där mousserande vin, en massa goda tilltugg och lera i fin symbios ska skapa en kul och kreativ atmosfär? Bevisligen inte jag. Inte för att det spelar mig någon större roll egentligen. Jag har aldrig förstått vitsen med vare sig herrklubbar eller tjejfester.
Men när vi kliver in i lokalen kommer jag inte ifrån en känsla av att vara en udda fågel. Kanske inbillar jag mig bara, men jag känner mig lite uttittad av de gissningsvis 40 kvinnorna på plats och det har nog inget med mitt goda utseende att göra. Jag blir märkligt nervös, men jag är på bra humör och faktiskt ganska peppad på att se om jag på något mirakulöst sätt blivit en vassare skulptör sedan tiden på Kanalskolan. Jag har ju ändå kladdat min beskärda del modellera med barnen – även om det i huvudsak gick ut på att dra det ur munnen på dem.
Gissa hur många andra män som nappat på erbjudandet? Det stämmer: Noll.
Vi har alla fått en ganska generös klump med lera framför oss och två timmar till vårt förfogande. Det ska nog bli någonting, ändå. Ett sånt där snyggt avlångt fat vore väl fint. Man kan lägga lite lätt stekt sparris i det – du vet med flingsalt och kanske någon balsamvinäger, vad vet jag?
Det visar sig emellertid att det, utöver någon form av grundläggande talang, krävs många timmar av träning för att göra det bra. Det missfoster som ligger framför mig kanske man i bästa fall skulle kalla för en djärv tolkning av en rektangel, totalt utan praktisk eller estetisk nytta. Jag knådar ihop det till en boll. Och så upprepar jag det igen. Och igen. Och igen. Och jag känner hur pulsen ökar och hur svetten tilltar i takt med att minuterna går. Alla andra är förstås stjärnor. När det är en kvart kvar säger mitt sällskap, hon som lurade med mig, diskret och lite tröstande: ”Ska du inte bara göra en liten skål?”
Det blev en skål, om man är generös i sin definition. Jag tror att hon ska få den i julklapp som hämnd.
Per Strömbro
