***
Jag plockar upp en enkrona och tänker att jag ska lägga den i burken där vi har kontanter. Ni vet, ifall man någon gång skulle behöva kontanter. Varför man nu skulle behöva det. Då slår det mig: Har vi ens enkronor längre eller är det skrot?
Det här är möjligen en märklig fråga för en vuxen svensk medborgare. Men jag vet knappt vilka valörer vi har längre. Än mindre hur de ser ut. Om jag någonsin måste använda fysiska pengar får jag hålla fram den mängd sedlar och mynt som verkar rimligt i mina kupade händer och säger ”ta så mycket det ska va’”. Som utomlands!
De enda kontanter jag brukar få är från min mors sambo när jag har legat ute med pengar efter att ha handlat något åt honom. Då får jag några sedlar som jag stoppar i plånboken och glömmer bort. Ofta är det 200-lappar.
Skådespelare likadant. Förr visste man vilka som var kända. Det fanns en gemensam uppsättning kändisar som alla hade tillgång till. Då har vi inte ens kommit in på influencers…
En för mig olycklig konsekvens av det är att jag har barn som tidvis tappat tänder. Normalt antar jag att tandfén kommer med en tia. Tror att hon konsekvent trotsat konsumentprisindex de senaste 30 åren eller så. Förutom hemma hos oss. Hemma hos oss upptäcker tandfén i regel att den minsta tillgängliga valören vid läggdags är just 200 kronor. Ett bra år har min dotter dragit in närmare 1 500 spänn bara på att tappa tänder.
Men det är annan historia. Enkronan får mig att inse att jag tappar greppet om världen. Jag vet inte när det hände. Häromdagen var jag tvungen att fråga min son hur man startar ett tv-spel. Det är förnedrande på ett alldeles särskilt sätt eftersom jag är uppvuxen med tv-spel. Jag var där. Jag spelade Atari. Commodore 64 och 128 med kassett- och diskettstation och allt. Amiga. Nintendo. Sega. Playstation. Jag har ägnat en inte obetydlig del av mitt liv åt att skjuta pixlar på andra pixlar. Det här var min värld. Nu sitter jag med en handkontroll som ser ut ungefär som handkontroller alltid har gjort och frågar en 15-åring:
– Hur får man igång den här?
Han suckar på det sätt som bara barn kan sucka när de inser att deras förälder inte längre är kapabel att överleva på egen hand.
Samma sak med musik. Jag har alltid varit musikintresserad. Jag spelar själv. Jag har jobbat med att recensera musik. Jag har haft perioder i livet när jag kunnat rabbla vilka skivor som släppts, vem som producerat dem och förmodligen vem som spelade tamburin på spår sju. Fråga mig vilka som toppar listorna i dag. Ingen aning. Jag känner igen Taylor Swift. Där går ungefär gränsen.
Youtubers är ännu värre. Mina barn kan nämna en människa som tydligen följs av 4 miljarder människor och jag har aldrig hört namnet. Inte en enda gång. För mig hade personen lika gärna kunnat vara en nyanställd på tekniska kontoret.
Skådespelare likadant. Förr visste man vilka som var kända. Det fanns en gemensam uppsättning kändisar som alla hade tillgång till. Då har vi inte ens kommit in på influencers…
En artist försvinner här. En youtuber dyker upp där. Någon ändrar sedlarna utan att man märker det. Och nu står du där med en misstänkt värdelös enkrona i handen och tänker: Vad hände?
Det märkliga är att jag inte upplever mig som särskilt bortkopplad. Jag träffar människor. Jag följer nyheter. Jag jobbar med kommunikation. Jag använder internet orimligt många timmar varje dag. Jag tycker själv att jag har ganska bra koll på vad som händer i världen.
Men tydligen finns det en annan värld som pågår parallellt. Och någonstans längs vägen slutade jag få uppdateringarna.
Kanske är det så här det går till? Man vaknar inte upp en morgon och har blivit gammal. Ingen kommer hem och meddelar att från och med tisdag kommer du inte längre att förstå populärkultur, kontanter eller hur man startar ett Nintendo Switch.
En artist försvinner här. En youtuber dyker upp där. Någon ändrar sedlarna utan att man märker det. Och nu står du där med en misstänkt värdelös enkrona i handen och tänker: Vad hände?
Jag lägger den i burken. Den kan säkert vara bra att ha. Till nästa tand, om inte annat.
Per Strömbro
