Idag har ungefär 130 skelleftebor med funktionsnedsättning en kontaktperson som genom att vara en vän och medmänniska kan bidra till att minska isolering och utanförskap. Men fler behövs och enligt Skellefteå kommun är det i dagsläget många som väntar på att få tillgång till en kontaktperson.
Angelica Markstedt är en av Skellefteå kommuns kontaktpersoner. Hon ansökte om att få uppdraget för tre år sedan och efter en mindre utredning, där kommunen bland annat säkerställer att den sökande inte finns i belastningsregistret, fick hon uppdraget.
– Det var med lite skräckblandad förtjusning jag fick mitt första uppdrag. Men jag insåg snart att det inte handlade om att vara någon expert utan att vara en vän och medmänniska. Att ge stöd och hitta på saker, lyssna och ge råd där det behövs, säger Angelica.
Grundupplägget brukar vara att man träffar sin kontaktperson en gång i veckan och ungefär två timmar varje gång. Men enligt Angelica får man ibland anpassa situationen efter personen.
– Man får utgå från vad som passar personen i fråga. Jag är kontaktperson åt tre personer. En av dem träffar jag en gång i veckan och de andra två gånger i månaden. Vissa vill träffas oftare än andra och jag tycker det är viktigt att man kan anpassa det, säger hon.
Det är ett väldigt givande uppdrag som inte kräver särskilt mycket mer än att vara en medmänniska. Och i vissa fall får man också en vän för livet.
Angelica brukar också vara den som initialt ger olika förslag på aktiviteter. Detta eftersom det kan vara svårt för vissa att ta initiativ och våga föreslå saker.
– Vissa kan ju vara introverta och har kanske levt ett ganska instängt liv. Då brukar jag föreslå att vi ska gå på bio och ge två filmer att välja på. Nästa gång kanske personen föreslår att vi ska se en speciell film innan jag ens föreslagit bio, säger Angelica och tillägger
– Man får prova sig fram och utmana lite lagom i början.
Angelica tycker att uppdraget som kontaktperson gett henne både nya kontakter och gjort henne bättre på att lyssna och se människor.
– Jag känner mig rik när jag kommer hem, som att jag lyckats göra något för någon annan. Något värdefullt. Och det är ju inte heller ett uppdrag på livstid. Går man inte ihop med sin kontaktperson så har båda möjlighet att byta. Det är ett väldigt givande uppdrag som inte kräver särskilt mycket mer än att vara en medmänniska. Och i vissa fall får man också en vän för livet, säger hon.
